Per Hagmans Vänner för livet är en klassisk kärleksroman om att tappa bort sig och att hitta hem.
En sensommareftermiddag i en bar någonstans på franska rivieran sitter en ensam kostymklädd ung man med en flaska champagne parkerad framför sig på bordet. Beskrivningen kunde lätt stämma in på författaren Per Hagman, men här är det fråga om karaktären Erik och en scen ur den nya romanen Vänner för livet.
Det första jag någonsin läste av Hagman var den självbiografiska succéromanen Att komma hem ska vara en schlager från år 2004. Det var framförallt det romantiska tonfallet som tilltalade mig och jag fortsatte nästan omedelbart med debutromanen Cigarett. Då var jag kring tjugoett år gammal, livet var en fest och boken kändes som en skildring av mitt sociala liv – minus kokainet som romanfigurerna sniffade i sig likt tryffelsvin och med det förbehållet att till och med Åttiotalsstockholm var glamourösare än Helsingfors år 2005.
Men det som följt med mig genom åren är den olidliga lättheten och det eviga sökandet som Hagman i sina samtidsskildringar gett ord åt. Därför är förväntningarna höga när Vänner för livet äntligen ligger uppslagen framför mig. De drygt sexhundra sidorna slukar jag på ett par dagar och konstaterar att jag är betagen. Det är som om Sebastian Flyte återvänt från Marocko med ett vidgat perspektiv och bagaget fullt av livserfarenhet.
Kroken med Hagman är att det ibland är oerhört svårt att avgöra om det han sysslar med är kiosklitteratur eller tvärtom något alldeles unikt. Kanske är det också den gåtan som gör hans böcker så oemotståndliga. I Vänner för livet har de hagmanska dragen förädlats, samtidigt som den är hans mest intrigdrivna roman hittills. Episodiskt skildras de två huvudpersonerna Eriks och Sophies liv på olika håll i världen. Han växer upp i en liten småstad i Sosse-Sverige, hon i en engelsk överklassmiljö där glamourösa parties, ostronfrossa och hästkapplöpning hör till vardagen. Men trots olika bakgrunder är de på samma sätt hopplöst vilse i tillvaron. Båda bryter också upp och söker sig till dålighetsliv – hon i Paris, han i Nice. Det är här prostitutionsmotivet kommer in i bilden. Att båda karaktärer tar till ett självdestruktivt beteende verkar vara ett sätt för dem att fylla tomrummet i bröstet, eller som Sophie uttrycker det: ”den som samlar mest av det som är beskt är bäst”.
Trasiga figurer
Det finns en värme i Hagmans människosyn och omsorgsfullt tecknar han mångbottnade porträtt av de trasiga figurerna. Trots att Erik förblir den mest sympatiska karaktären är också Sophie gripbar. I henne lyckas Hagman skapa ett kvinnoporträtt som åtminstone känns flera mil ifrån den platta skönheten Vendela i Volt från år 1994.
Många karaktärer och motiv i boken är bekanta sedan förr och vissa element känns som rena intertextuella hänvisningar till Pool, Volt, Cigarett och När oskulder kysser. Men framförallt är den välkända tematiken, rotlösheten och rastlösheten, påtaglig. Hagman skildrar gemenskaper – Royal Ascot, raggarkulturen, casinosvängen, modellumgänget i Paris – samtidigt som hans huvudpersoner är inbitna ensamvargar som aldrig riktigt lyckas assimilera sig med gruppen.
Vänner för livet är skriven på en behaglig, lättflytande prosa med en poetisk udd. Bildspråket är på samma gång klichéartat och nyskapande. Sophies ”greyhoundhjärta” och minnen som är ”lika små och vassa som ostronskalflisor” hör till bokens mest finstämda bilder. Jag tjusas också av Hagmans bruk av detaljer. Doften av Pimm’s och sadeltvål beskriver Sophies föräldrar, Eriks mamma hittar tröst i en bit guldnougat och fyller alltid blomvaserna i hemmet med krysantemum.
Bekvämt rör sig Hagman mellan såväl geografiska platser som atmosfärer och överallt möts man av en kantstött glamour. Att det är mer stämning än yta i miljöbeskrivningarna beror på att fokus ständigt ligger på människorna som befolkar platserna. Ett illustrerande exempel är när han beskriver en av kvarterskrogen Chez Michels stammisar, en gammal korsikan som vid lunchtid varje dag beställer in merguez och pommes frites, äter halva portionen, tar en paus under några timmar och bara tittar ut över gatan, sedan äter upp de kalla resterna, dricker kaffe i en evighet och slutligen när kvällen skymmer ber någon hjälpa upp honom ur stolen för att till sist traska hem. Och är det inte människorna så är det maten. Turkiska pickels, ukrainska pickels, cornichoner, glass med smak av lavendel, pistage och karamell, sjöborrar, grodlår och förstås de ständigt återkommande salta ostronen förflyttar oss från en plats till en annan.
Vänner för livet är slutligen en klassisk kärleksroman som utmålar kärleken på det enda rätta sättet. För trots att Hagman faktiskt bjuder på en lycklig upplösning, blundar han inte för den andra sidan av myntet. Tätt intill amouren finns det som en annan rivieraälskande författare, Françoise Sagan, så sanningsenligt nästan sextio år sedan nämnde vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
Per Hagman: Vänner för livet. Albert Bonniers förlag 2010.
Isabella Rothberg