På ytan är Papa den godaste av män. Mönsterkatoliken, den stora välgöraren, omelora, byns hövding, ägaren till den obundna tidningen The Standard, som motarbetar korruptionen i landet. Men bakom den respektingivande fasaden finns något annat. Något mörkt som bara Mama, Kambili och Jaja får känna av.
Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus är en klassisk utvecklingsroman om tonårsflickan Kambili som växer upp under sin djupt religiösa faders förtryck. Precis som i den underbara En halv gul sol utspelar sig Adichies debutroman, som nu översatts till svenska, i Nigeria bland igbofolket. Men medan En halv gul sol tog sig an Biafrakriget på 1960-talet är fonden för Lila hibiskus landets senaste blodiga militärkupp, som ägde rum i början av 1990-talet.
I Kambili tecknar Adichie ett varmt porträtt av det osynliga barnet. Det är också genom henne vi får lära känna den dominanta fadern Eugene Achike. Tack vare sin djupa människokännedom lyckas Adichie förmedla de motsägelsefulla känslorna i den förvrängda relationen mellan far och dotter. Hur Kambili törstar efter pappans godkännande, hur kärleksfull hans omfamning är men också förtvivlan när hon och brodern torkar undan blodet som sprider sig från badrummet till trappan, ”som om någon hade burit en läckande burk röd vattenfärg”, efter att pappan sedvanligt misshandlat deras mamma.
Religion och tro utgör starka teman i boken och det löper ett spänningsfält mellan kristendomen och landsbygdens traditionalism. På ena sidan finns farfadern, Papa-Nnukwu, som tillber sin chi i en halmtäckt helgedom. Mot Papa-Nnukwus fantasifulla andevärld utgör Eugene Achikes strikta tro och gudsfruktan en bjärt kontrast. Med på ett hörn finns också messiasfiguren fader Amadis, som med sin liberala katolicism skapar andningshål i fanatismen.
På samma sätt löper ett spänningsfält mellan språken igbo och engelska. Farfar talar det nigerianska språket igbo medan pappan insisterar på att tala engelska med brittisk accent, precis som kolonisatörerna. Fast med ett undantag, för när ilskan tar över strömmar också igbon ur hans mun. Här manifesteras Adichies lekfulla språkbruk, som tack vare Ragnar Strömbergs fina översättning också fungerar på svenska. Smäckert rör Adichie in fraser på igbo och pidginengelska utan att ge avkall på flyt och rytm, snarare tvärtom. När språken omsluter varandra bildas en vacker väv.
Adichies mustiga beskrivningar är späckade med dofter, smaker och ljud. Det är verkligen som om man var på plats i Nsukka, man kan känna harmattanvinden stryka mot huden och se frangipaniträden, de violetta bougainvilleorna och de blå afrikanska liljorna. Och man förnimmer smaken av fufu, garri, onugbu-soppa och jollofris.
Trots att Lila hibiskus är anspråkslös i jämförelse med den prisbelönta En halv gul sol är den vacker och effektfull i sin enkelhet. Och Adichies budskap når fram: det måste finnas mod och hopp i jordmånen för att friheten ska gro. Chefredaktören Ade Coker trotsar mutor och hot när han kritiserar militärdiktaturen i sina ledare i The Standard, Kambilis bror, Jaja, vägrar gå på gudstjänst som protest mot faderns övermakt och bland de vanliga röda hibiskusarna på gården slår en alldeles enastående hibiskus upp sina ståtliga lila kronblad.
Chimamanda Ngozi Adichie: Lila hibiskus. Albert Bonniers förlag 2010.
Isabella Rothberg
