Med enkla medel skildrar Freja Rudels invecklade känslor. Novellsamlingen Blodsband är en stark debut.
En son vågar inte berätta om sin homosexualitet för sina föräldrar, en pappa drömmer om att hans trettioåriga son ska göra storslagen fotbollskarriär, en dotter smygsuper framför Stolthet och fördom i teverutan medan mamma är på jobb. Konstellationerna varierar men tematiken är ofta sig lik i Freja Rudels noveller. Om komplicerade känslor mellan vuxna barn och deras föräldrar, handlar merparten av de ömsinta berättelserna i samlingen Blodsband.
Det var år 2005 som Rudels tilldelades Arvid Mörne-priset och i debutboken Blodsband har hon tydligt funnit ett eget tonfall. Nivån är rätt jämn och stilistiken enhetlig. Hon går ut starkt i den inledande novellen ”Pappa polfararen”. På bara några sidor, längden av en skolväg, lyckas hon skildra den intrikata relationen mellan far och dotter. Samvetskval, skam och en djup kärlek hinner vädras under promenadsträckan mellan hemmet och skolan, utan att ett enda ord yppas.
Rudels språk flyter på lätt och obehindrat. Skickligt utnyttjar hon de små uttrycken: en flackande blick, ljudet av ett blixtlås som dras upp, en ryggtavla, sönderbitna nagelband. I det outtalade säger hon allt. Berättandet är också tekniskt välutfört. Sakta närmar sig Rudels sitt objekt, blixtsnabbt vänder hon sedan på situationen och överraskar läsaren. Och trots många intensiva sinnesrörelser blir tonen sällan sentimental.
Till mina favoriter hör den tragikomiska novellen ”Min Marie”, som egentligen saknar ett barn-förälder-motiv. Här hamnar den obalanserade relationen mellan en rullstolsbunden tonårsflicka och hennes jämnåriga stödperson Marie under lupp. Berättarjaget, som är funktionshindrad, för en inre monolog fylld av ilska, ironi, humor och sorgmod. Likt många av figurerna i Rudels noveller är hon hopplöst alienerad från sin omvärld, här konkret på grund sin avsaknad av talförmåga. Livsrummet är också begränsat, hennes värld består av ”den lilla rutan av betong med rosenkanter som markerar gränsen för nödsignalens räckvidd i evighetsblommande rött.” I novellen uppdagas en sinnlighet som känns typisk för Rudels. Hon blygs inte för svett, saliv och skallrande ben. Och när väninnorna i slutscenen klamrar sig fast vid varandra, uttrycks den ordlösa tillgivenheten så innerligt starkt i omfamningen.
Men trots värmen i novellerna finns det ständigt något som spökar i bakgrunden. Ett kolsvart mörker skymtar framförallt i novellen ”Fistel”, som bildar en bjärt kontrast till resten av boken. Novellen är ett fragmentariskt vittnesmål från ett våldtäktsoffer. Lakoniskt redogör hon med självironi för polisförhör och gynekologiska undersökningar. Det äckliga beskrivs så vackert att det nästan svindlar till vid läsningen. ”Det hade inte funnits innan jag låg där med fötterna i stigbyglarna som hjälper en att hålla benen brett isär när man egentligen vill sluta dem tätt, tätt. När man mest av allt önskar att man var en sjöjungfru med en enda ogenomtränglighet under midjan”. Här har det fysiska domnat bort och kroppen upplösts. Varken ett bortskuret öra eller en fistelbildning bekommer henne längre.
Trots de fina blodsbandsskildringarna om föräldrar och barn, är det just den dunkla novellen ”Fistel” som gör att jag vill läsa mer. Och innerligt hoppas jag att Rudels fortsätter, att hon knyter samman trådarna kanske i form av en roman, där hon lämnar den vardagliga, småtrista hembygdsmiljön och kliver rakt ut i mörkret. Jag vill att hon sopar fram det där vidunderliga som ligger gömt under mattan och som hon uppenbarligen kan ge ord åt.
Freja Rudels: Blodsband. Söderströms 2010.
Isabella Rothberg