Isabella Rothberg besöker Leros, Göran och Christine Schildts grekiska boplats, utan att lämna Åland.
Mitt hav är inte turkost som det egeiska. Det är preussiskt blått, ibland skiftande i grönt och grått och den bitande nordanvinden kan inte mäta sig med meltemin. Här växer inga apelsinträd, olivträd, ingen oleander eller hibiskus och ingen bougainvillea klättrar längs vitkalkade husväggar. Här leker nyponrosen med midsommarrosen, styvmors-violen med Adam och Eva.
Men också jag är öbo, åtminstone tre månader om året, och kan innerligt väl känna igen mig i Göran Schildts känslor för sin ö Leros, en av de dodekanesiska Tolvöarna. Och bryggan vid Nåtö strömmar, en farstu till Ålands hav, är ett ypperligt ställe att ta sig an Ankarplats Leros på, den nya boken om Schildts grekiska liv.
Med korta texter och generösa bilder skildrar Camilla och Magnus Lindberg paret Göran och Christine Schildts gemensamma vardag på den bläckfiskformade ön Leros. Det var här Schildt skrev sin tredelade biografi om Alvar Aalto, redan då med doktorsavhandlingen om Cezanne i bagaget. Här föddes också många reseskildringar och förstås Dianas ö, Schildts egen kärleksförklaring till Leros.
Efter otaliga seglatser när och fjärran med segelbåten Daphne var det dags för paret Schildt att slå sig ner, platsen blev det karga Leros, som märkligt nog är befriad från de antika ruiner konsthistorikern Schildts hjärta så intensivt klappade för. Istället köptes den ruinliknande Villa Kolkis år 1965, vilket Schildt skildrar i Dianas ö: ”Beloppet de framstammade motsvarade ungefär 10 000 kronor. En bråkdel av köpesskillingen lär sedermera ha använts till inköp av vaxljus framför den undergörande Panagians, dvs Gudsmoderns, ikon uppe på Kastro, som förhjälpt dem till en så förmånlig försäljning.”
Men till Grekland kom Schildt betydligt tidigare. I den härliga reseskildringen I Odysseus kölvatten från 1951, får vi bevittna hans första greklandsseglats ombord på Daphne, i sällskap av dåvarande hustrun Mona Morales som var hans kompanjon och matros också i föregångaren Önskeresan från 1949. En gripande skildring i I Odysseus kölvatten, är parets första möte med landet: ”Denna ankomst i soluppgången till Grekland, detta första möte mellan Apollons land och vår nordiska Daphne som från Finlands granklädda vikar och Sveriges skär fört oss ända hit, denna upplevelse blev för oss så oväntat stark, så överväldigande att tårarna trängde fram i våra genomvakade ögon.”
Leros då och nu
I Ankarplats Leros granskar Camilla Lindberg det lilla ösamhället ur olika perspektiv och gör avstickare till vitt skilda tidsperioder. Fräsch är nutidsskildringen där det moderna livet på den gamla ön framställs. De centrala näringsgrenarna, fisket och herdeverksamheten, samt öns största arbetsplats mentalsjukhuset presenteras. Lindberg blickar tillbaka till juntatiden i slutet av 1960-talet för att sedan ta sig an samhällets framtida utmaningar, bland annat den höga cancerfrekvensen bland befolkningen som vissa kopplar till blyhalterna i dricksvattnet. De avslutande kapitlen tillägnas det grekiska köket, som till skillnad från det italienska verkar vara utdöende. Voula, en av öborna, konstarerar att de unga verkar vara ointresserade av att förvalta den traditionella kokkonsten. ”De använder grädde, mjölk, smör och ost i betydligt större utsträckning än vad Voula och hennes mamma någonsin gjort”, skriver Lindberg. Ett roligt tillägg är att den eminenta Daphnesoppan finns med bland recepten i slutet.
Men mest underhållande är de avsnitt där Christine Schildt fungerar som rapsod. Då Göran Schildt avled år 2009 är det hennes utsagor och hans författarskap som fungerar som porten till det förflutna.
Christine leder oss igenom huset, Villa Kolkis eller ”kärlekens hus” som det ofta omnämns, där möblerna från Görans föräldrahem i Finland smälter samman med en traditionell grekisk dekor. Här är Magnus Lindbergs fotografier till stor glädje. Blått och vitt går igen i hemmets inredning, vackra spetsar och utsökt porslin klär hyllorna och man får äntligen se majolikagolvet från Sicilien och den i Dianas ö omtalade kiselstensmosaiken som lerioten Stavri anlade på gården.
Stormen kring Dianas ö
Det som tjusar mig i Schildts reseskildringar är frånvaron av konflikter. Här ältas inga relationer, de största sammanstötningarna utspelar sig mellan skepparen och vädergudarna. Kan man segla vidare mot nya spännande destinationer eller är man tvungen att ta skydd och stanna i hamn? Den känslomässiga stiltjen som åtminstone råder på ytan gör reseskildringarna till den perfekta sommarlektyren. Det finns helt enkelt inget bättre än att ligga ihopkurad i tryggt förvar uppe i stugans vindskammare och läsa om tappra Daphne som än en gång är tvungen att ta sig igenom en veritabel storm.
Men skildringarna blir heller aldrig ytliga. Den lättsamma tillvaron vägs upp av Schildts funderingar kring den västerländska kulturen och civilisationen och det grekiska arvet. I Delphi hänförs han av det svunna Hellas han möter i templen och i herdeensamheten. ”Det är en upplevelse som etsar sig genom alla de själens ytskikt, där estetisk njuting, turistiska sensationer och intellektuella spekulationer hör hemma, till den kärna av renhet och kontakt med det gudomliga som också den degenrererade moderna ’kulturmänniskan’ gömmer inom sig.”
Konfliktfriheten är samtidigt det som irriterar mig i Ankarplats Leros. Talande är att den allra intressantaste delen handlar om uppståndelsen kring boken Dianas ö som utkom år 1976. Associationer till svallvågorna efter Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul föds när man läser om den ilska som Dianas ö väckte decennier tidigare. I boken berättar Schildt öppet om om sina grekiska grannar och vänner, om societetslejonet Stratis och den leriotiska hidalgon Aristides och om fattiga Odysseus som kämpar med hemgiftsproblem. Det som också provocerade var Schildts tankar kring grekisk sexualitet och den sexuella besatthet som han tyckte sig skönja bland grekerna, och som han förklarade att var en följd av stränga sociala regler kring umänget kvinnor och män emellan.
Som Lindberg upprepade gånger konstaterar är Dianas ö en varm bok som inte förtjänade den negativa uppståndelse den fick i Grekland. Ändå känner man en viss empati för sårade lerioter, ibland smyger ett von oben-tonfall gentemot lokalbefolkningen sig in mellan raderna. Man får känslan av att han skildrar lustiga småbarn eller cirkusdjur, men kanske kan författarens attityd urskuldas som en produkt av tiden.
Postkortsidyll
En brist i Ankarplats Leros är att den värdefulla källan Christine Schildt inte utnyttjas i en tillräcklig utsträckning. Min nyfikenhet stillas inte, framförallt hade jag velat veta om det verkligen alltid var så kul att hänga med maken på alla månadslånga seglatser? Och hur var det egentligen för den blott 25-åriga ”Tipu” att flytta ihop med en dubbelt så gammal man på en obekant grekisk ö?
Som coffetable-bok tjänar Ankarplats Leros sitt syfte, man har fångat sommarbrisen mellan de två pärmarna. Men greppet förefaller en smula ytligt, fotografierna förblir idylliska postkortsvyer och slutligen är det kanske turistens Leros och inte Göran Schildts man möter. Min besvikelse ligger i att jag helt enkelt hade räknat med något som liknar Schildts egen produktion. Jag saknar analysen och det brinnande intresset för omvärlden och historien, men framförallt saknar jag Schildts bilder. Då menar jag inte fotografier, för vackert komponerade stillbilder i suggestiva färger finns det rikligt av i Ankarplats Leros. Men de verkliga bilderna, de som utövar hypnoskraft på läsaren, som förflyttar henne från en ö i Ålands hav till en annan i det egeiska, är orden.
Och trots att texten är välkomponerad och smidigt flyter på, nås inga stilistiska höjder. Den schildtska andan, den som gör hans reseskildringar till hyllningar av livet självt, är tyvärr frånvarande. ”La vita è magnifico e un ridere”, säger en originell skulptör som Schildt möter i byn Vernazza i Norditalien, en scen skildrad i I Odysseus kölvatten. Och det är precis det budskapet Schildt förmedlar, insikten om att livet kan vara storartat och ett skratt.
Camilla & Magnus Lindberg: Ankarplats Leros. Göran och Christine Schildts grekiska liv. Schildts, 2010.
Isabella Rothberg
