Tillknäppt står kammarjungfrun Regine och mumlar de inledande replikerna, så lågt att orden knappt kan urskiljas, när svenska Teatr Weimar sätter upp föreställningen Ibsendekonstruktion 1: Gengångare på Stora Mekano i Hangö.
En kantstött sekelskiftsinteriör breder ut sig i den övergivna fabrikslokalen, en rad klänningar är upphängda på väggen som för att signalera att det handlar om roller som man både kan klä på och av sig. För det är de sociala maskerna och maktstrukturerna som döljer sig under dem som Jörgen Dahlqvist vill åt i sin adaption av Henrik Ibsens Gengångare. Den naturalistiska treaktaren om sonen som går under på grund av arvet han tvingas förvalta, om modern som offrar allt för sitt barn har i Dahlqvists händer monterats ner och byggts upp igen. Bland annat har alla förklarande partier strukits ur texten och resultatet är minst sagt förbryllande. Föreställningen är på samma gång befriande anarkistisk och Ibsen innerligt trogen.
Alla fem roller, fru Alving, sonen Osvald, pastor Manders, tjänarinnan Regine och hennes far snickaren Engstrand, fördelas mellan de två skådespelarna Rafael Pettersson och Nils Dernevik. Dernevik tar sig an de kvinnliga karaktärerna medan Petterson gestaltar de manliga. Att könsroller slutligen är sociala konstruktioner blir tydligt när två personer av samma kön följer så diametralt motsatta mönster på scenen.
Med sin regi granskar Linda Ritzén de sociala koder som manifesteras i tal och kroppsspråk. Regine, kvinnan med lägst status, har ett minimalt uttryck och på samma sätt har hennes far, Engstrand, en ständigt krummad rygg och nedtonat röstläge. Pastor Manders tar däremot för sig, han breder avslappnat ut sig i soffan, höjer rösten och klämmer hämningslöst fru Alving på knät. Här blir det påtagligt hur en person med övertag inte bara får mer utrymme, han har också rätt att inkräkta på en annans kropp och livsrum.
Rollbytena rullar på smidigt och inga sömmar är synliga. Att en figur avlöser en annan utan uppehåll har också en komisk och konfunderande effekt. Skådespelarna gör ett gediget jobb, det råder fullständig närvaro på scenen och man får verkligen känslan av att pjäsen föds här och nu. Speciellt Derneviks känsliga gestaltning av kvinnorollerna hänför.
Spelet växlar mellan dämpat och aggressivt och när karaktärerna i slutändan har sönder rekvisitan dekonstrueras föreställningen rent konkret. Talet är genomgående repetitivt, ord och fraser upprepas gång på gång tills de urholkas, tappar betydelse och reduceras till enbart ljud. På samma sätt klär man av Ibsen, hölje efter hölje avlägsnas tills de urstrukturer som styr mellan de fyra väggarna i det alvingska hemmet och i samhället i stort blottas för publiken. Men trots sina förtjänster, bör det nämnas att en dekonstruerad Ibsen troligen skänker mest glädje åt den som tidigare tagit del av en orörd Ibsen.
Teatr Weimar: Ibsendekonstruktion 1: Gengångare. Regi: Linda Ritzén. Textadaption: Jörgen Dahlqvist. Medverkande: Rafael Pettersson och Nils Dernevik. Ljus/rum: Johan Bergman. Kostym/rum: Jenny Ljungberg. Teknik: Johan Nordström.
Isabella Rothberg
