Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Sedan något år har också Ny Tid talat om ”genus” och den här kolumnen menar att det är ett fånigt och omotiverat mode.

Svenskan har ett ord som täcker allt det genus gör anspråk på och mer därtill. Ändå har det blivit rumsrenare att säga genus i stället för kön. Genusforskning, genuskolumnen, genusperspektiv … Ja, i senaste Ny Tid hittade en bokrecensent inspirerande ”genusslamsor” i någon text. Och vad betyder det, frågar jag med risk att förhöja min förnumstig tant-faktor.

I synnerhet, vad betyder det som ”könsslamsor” inte betyder?

Språklig utveckling är något intressant i sig och alltid ett tecken på något. Men just i det här fallet verkar flera ganska så olika utvecklingslinjer ha korsats på ett olyckligt sätt. Låt mig ge några förslag på vilka.

Anglicism. Genus är förstås analogt med engelskans gender. Där finns det goda orsaker till att sex, som betyder både kön och sex, behöver kompletteras med ett ord som betyder bara det första. Men ändå, googlar man det ena får man nästan alltid det andra på köpet, det står ”sex (gender)” eller ”gender (sex)” och överlappningen är iögonfallande tydlig. Men jag har ingen svårighet att tala om gender på engelska, fast jag också gärna skriver the sexes då det passar in.

Annat är det med exempelvis ryskan, som tagit anglicismen med hull och hår och introducerat det nya ryska ordet gender. Forskaren Anastasia Posadskaja, som på 1980-talet var med om att skapa gender på ryska, ansåg att uttrycket gjorde motparten så förvånad att det uppstod en tidsfrist för att förklara vad könsforskning är och inte är. Vilket behövdes i de starka könsstereotypiernas land. Må så vara, men ryskan har ett ord för kön, pol, som bisarrt nog också betyder golv men som för det mesta är alldeles gångbart då man talar om kön och översätter engelskans gender.

Av idéhistoriskt intresse är att just psykologen John Money hörde till de första som införde en modernare användning av gender. Han skrev år 1955 om könsroller, gender roles, som en term för att ”beteckna alla de saker som en person säger eller gör för att uppvisa sig själv som en pojke eller man, flicka eller kvinna.” Moneys definition har visat sig vara långlivad och användbar. Men kanske är det ingen slump att han också stod för en extremt kulturell könssyn.

Money ansåg att ett barn bokstavligen görs till pojke eller flicka av föräldrarna och omgivningen. Han tillämpade den här uppfattningen på barn med oklara könsattribut. Till exempel skulle en pojke som av misstag kastrerats ges en kvinnlig identitet genom att alla behandlade honom som en flicka. Andra faktorer, från könskromosomerna till barnets egen uppfattning av sitt kön, förbisågs. Resultaten blev katastrofala för patienterna och deras familjer. Det hindrar inte att Moneys tankegångar fortfarande står sig, vilket leder oss till följande genuskälla:

Postmodernismen. Det har på något sätt blivit så, att de som gärna talar om genus också gärna tycker att kön är någonting uteslutande kulturellt och socialt. När engelska Wikipedia ska förklara svenskans genus står det till exempel: ”Det finns olika åsikter om huruvida genus innefattar biologin men inom genusvetenskapen som är starkt påverkad av feminismen gör den det oftast inte.” Och på svenska Wikipedia står det till exempel att ”genusforskning och queerteori försökt avskilja aspekter av människans kön som inte har biologiska orsaker”.

Jag hör till dem som tycker att biologi har mycket med kön att göra, och att det inte är något att ängslas över. Men ännu viktigare är att det också går fint att vara en hårdnackad postmodernist eller konstruktionist och ändå tala om kön. Det handlar ju om hur vi vill uppfatta själva fenomenet: att bara byta ut ett ord mot ett annat ändrar inget på den fronten.

Så även om jag nog tror att genus ofta används som en kod, ”jag är politiskt korrekt och vet eller hoppas att biologi inget har med kön att göra”, så är den koden onödig. Många fiffiga, postmodernistiskt inspirerade forskare talar om kön, inte genus. Professor Marianne Liljeström var den som i tiden upplyste mig om att finlandssvenskar alls inte behöver apa svenskarna och gå över till genus. Ryssen Sergei Oushakine anser på samma sätt att ryskan borde återta pol, med dess kulturella och lingvistiska rötter, och begrava gender.

På andra nordiska språk heter det också kön helt oberoende av om den som talar är biolog, lingvist eller queerteoretiker. På finska är kön fortfarande sukupuoli och könsforskning sukupuolentutkimus. I Oslo finns Senter for tverrfaglig kjønnsforskning.

Så ska det vara! Let’s talk about kön. Det hindrar oss inte att fortsättningsvis tala på olika sätt.

Vad är det alltså som vi på svenska tror oss vinna med genus? Vad är det som finnarna och norrmännen går miste om?

Som sagt är orden inte heller likvärdiga, utan kön går i alla avseenden bredare och djupare – i historien, minnet, associationerna. Genus blir lätt akademiskt, torrt och endimensionellt.

Byråkratspråk. Just den kliniska doften av genus/gender kan vara en orsak till att det så snabbt spridits i globalt organisationsspråk. FN och EU strävar efter gender mainstreaming och gender equality. Så också i de fall då det handlar om jämlikhet mellan män och kvinnor, eller om att stöda just kvinnor. Av den här orsaken valde nordiska feminister länge att fortsätta tala om kvinnor och kvinnoforskning, trots att man också forskade i män. Ordet kvinna påminde på ett ändamålsenligt sätt om kvinnoforskningens rötter, om att just kvinnor så länge var osynliga och om det jordiska, banala, köttsliga. Kvinnogöra.

Kön är på samma sätt som kvinna intimt, på gränsen till både det genanta och det passionerade. Då kan det bli ett problem att ”gender” så lätt ersatte ”kvinnor” och ”kön” i officiella dokument och handlingsplaner. Genusifieringen blev byråkraternas sätt att inte behöva tala om kroppar.

Litteraturforskaren Ebba Witt-Brattströms essäsamling från 1993 hette Ur könets mörker. Borde den ha hetat Ur genusets mörker?

Nej. Låt oss i stället ta oss ut ur genusets mörker! Tillbaka in i könets vilsamma, levande dunkel.

Men visst. Det kanske finns fiffiga argument för att använda genus, inte kön. Jag är idel öra.

Anna Rotkirch