Dom slåss om gatan, skallarna och parlamenten.
Dom nöjer sig inte med desillusionerade ungdomar och arbetslösa.
Dom vill ha medelklassen, de intellektuella och akademikerna.
Nazisternas arvtagare vill ända fram till maktens grytor.
Hur fungerarextremhögern? Vilka är deras motiv? Vilken är deras taktik? Hur vill de att samhället skall se ut?
Det vill journalisten Christoph Andersson reda ut i boken Från gatan in i parlamenten som fått undertiteln Om extremhögerns väg mot politisk makt. Anderson är egentligen dokumentarist för Sveriges Radio och hans arbete med att följa med extremhögern på partidagar, i tyska delstatsparlament och i Södertälje kommunfullmäktige har också resulterat i flera P1-dokumentärer.
Boken på samma tema har getts ut i år och inleds med de tyska Nationaldemokarternas nyårsfest 2005 i Dresdens delstatsparlament och slutar i Berlin, vårvintern 2010. In alles blir det 400 sidor med möten, samtal, intervjuer, och refererade plenisessioner. Något mycket kanske. Emellanåt blir det en del upprepningar men Anderssons styrka har varit att han lyckats skapa någon form av förtroende hos extremhögerns ledare, utan att för den sakens skull frånsäga sig ett kritiskt perspektiv.
I mångt och mycket är boken, förutom en granskning av extremhögern, ett försök att kontrastera samhällets sätt att bemöta den i Tyskland och Sverige. Skillnaderna visar sig vara rätt stora.
Inga dumbommar
Det problematiska med Nationaldemokraterna, som mer eller mindre är arvtagare till 30- och 40-talets nazistpartier, är att det inte är några dumbommar som håller i trådarna – tvärtom. Det är i alla fall Anderssons tes.
De tyska nationaldemokraterna NPD kan de facto beskrivas som en gräsrotsrörelse, där medlemmarna är starkt engagerade. Rekryteringen lyckas bäst i på landsbygden i forna DDR där fattigdom och arbetslöshet utgör en näringsrik mylla för den som sår rasismens frön. Väljare rekryteras bland forna socialdemokrater och vänsteranhängare som känner sig svikna. I bakgrunden spökar Gerhard Schröders Agenda 2010 – ett projekt som sjösattes i regeringskoalitionen med De gröna. Agenda 2010 är ett led i nedmonteringen av den tyska välfärdsstaten och det tyska NPD ledarna medger öppet att den sociala utslagningen gynnat dem. När finanskrisen slår till hösten 2008 välkomnas den. Börs-kraschen 1929 var ju också som en skänk från ovan för den tidens nationalsocialister.
Ironiskt nog är socialdemokraten Per-Albin Hansson ett stort föredöme också i Tyskland. Folkhemsmetaforen har fortfarande positiva konnotationer i breda lager, även om tyska sammansättningar med ”völklisch” anses ha nazistanstrykning.
I Delstatsparlamenten
I Tyskland har NPD fått representation i ett par delstatsparlament – Sachsen och Mecklenburg-Vorpommern, vilket Andersson betecknar som en win-winsituation för NPD:s smarta populister.
Parlamentsarbetet ger inget faktiskt inflytande men nog den synlighet som är så viktig för NPD:s ständigt pågående valkampanj. För de demokratiska partierna orsakar NPD:s närvaro ett dilemma – det är otänkbart att samarbeta med dem, men de sitter på en vågmästarroll. För att hålla NPD utanför makten har de övriga partierna i Sachsen ingått en koalition som lämnar högerextremisterna som enda oppositionsparti. Vid plenibehandlingar av partiets förslag kan majoritetens taktik vara inte delta i debatten annat än genom föraktfull tystnad. NPD isoleras visserligen – men kan samtidigt bygga på sin martyr-
image: NPD-politikerna blir sanningssägare som de korrupta traditionella partierna mobbar. Till saken hör att man gärna motionerar om frågor som har ett brett folkligt stöd – oberoende av om de ligger inom delstatsparlaments behörighet. Att avskaffa euron och återinföra D-marken är ett exempel.
Så varför inte ta debatten? Det vinner NPD också på, dels genom att det visar att partiet tas på allvar, dels genom att alla debatter filmas och NPD:s retoriska ”segrar” kan användas i propagandan.
I Södertälje
Situationen i Tyskland kontrasteras mot arbetet i Södertälje kommunfullmäktige där de svenska Nationaldemokraterna har två mandat. Partiledaren Marc Abrahamsson kastar sig villigt in i varje debatt och spar sällan på krutet – i synnerhet inte om det finns skolklasser på läktaren.
Södertäljes invandrare skall återvända till sina hemländer är hans linje. I likhet med sina tyska kollegor motionerar även Abrahamsson om allt mellan himmel och jord för att vinna legitimitet. Också här är siktet inställt på ökat inflytande i framtiden och också i Södertälje har de etablerade partierna kommit överens om att hålla Nationademokraterna utanför debatten. Men i jämförelse är den svenska fronten mot extremhögern ändå betydligt svagare. Vid ett antal tillfällen spricker de etablerade partiernas bojkott av partiet.
Andra gånger behandlas Nationaldemokraternas partiledare överdrivet respektfullt. Andersson berättar om en av Abrahamssons interpellationer gällande hur kommunen skall stävja stöket i skolan. I talarstolen svarar den socialdemokratiske ordföranden för utbildningsnämnden, Thomas Johansson:
– När jag fick den här interpellationen, så visste jag inte om jag skulle bli 1) full av skratt eller 2) upprörd. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Den här motionen är skriven av en person som har blivit dömd till fängelse för våldsamt upplopp.
Han blir avbruten av fullmäktiges ordförande, en partikamrat. Hon tycker inte att Johansson är ”hövlig” även om det han säger är sant: Nationaldemokraternas ledare är verkligen dömd för att ha attackerat en gay-Prideparad i Stockholm. I sitt svar får Abrahamsson däremot fritt utrymme att angripa rättsväsendet:
– Hade ordningen fungerat i det här samhället, demokratin och mötesfriheten upprätthållits av polisen, så hade jag inte behövt ta lagen i egna händer. Att jag är dömd för det är en skam för det svenska rättssystemet!
Något liknande hade aldrig gått för sig i Tyskland, låter Andersson förstå. Där blir nationaldemokraterna regelbundet tillrättavisade, varnade och ibland till och med utvisade från plenum. Något som i och för sig också kan vara meriterande bland supportrarna på gatan.
På gatan
Christoph Andersson bevakar även ett antal högerextrema marscher, massmöten och demonstrationer, både i Sverige och i Tyskland. Också här är skillnaden milsvid mellan länderna. I Tyskland är polisuppbåden enorma och minsta tillstymmelse till Hitlerhälsningar, hätska slagord eller våld resulterar i omedelbara ingripanden, arrester och förundersökningar. I Sverige är linjen annorlunda – de högerextrema får själva ansvara för ordningen och polisstyrkorna är ofta underlägsna i antal, ingripandena är få. Polisen skall samarbeta med extremisterna om det gynnar polisens syften, heter det. Metoden kallas SPT – särskild polistaktik.
I praktiken har förhållningssättet inneburit att flera incidenter som i Tyskland skulle ha blivit rättsärenden ignoreras av den svenska polisen eller så läggs förundersökningarna ner på grund av tidsbrist. Vid den svenska extremhögerns årliga manifestationer i Salem har polisen till och med försvårat mediernas närvaro. Ett år tvingas reportrarna marschera med i nazisttåget för att kunna dokumentera vad som sägs. Ett annat år går polisen, på extremhögerns begäran, med på att stänga den zon som reserverats för pressen.
Hyllar Iran
Ändå verkar det som om den parlamentariska grenen av högerextremismen har svårt att växa utan att ”mjuka upp” rasismen något. För en utomstående verkar de ideologiska konflikterna absurda.
I Tyskland håller en falang hårt fast vid ett klassiskt judehat och hyllar gärna den iranska diktaturen för dess Israelhat. En annan gren vill närma sig österrikiska FPÖ, glömma judefrågan och rikta fokus mot muslimerna som ”svämmar in i Europa”.
Goda relationer till Iran omhuldades också av de svenska Nationaldemokraternas partisekreterare Vavrá Suk:
– Många saker är ju bättre där än här i Sverige. Jag gillar inte den sexualmoral som införts i västerlandet sedan sextiotalet. Det är ett nytt och modernt påfund som förstör folken och moralen.
För den besvikna arbetarklassen med främlingsfientlig hållning känns ändå fokuseringen på judar verklighetsfrämmande. Den tilltalar heller inte de så viktiga medelklassväljarna som taktikerna inom tyska NPD vill fånga in. Det är också här man kan hitta intellektuella och akademiker som ett växande parti behöver. Och för att lyckas med det behövs krafttag mot muslimerna.
I Sverige är det Sverigedemokraterna som lyckats stöpa om rörelsen genom att fila ner de värsta kantigheterna och lägga emfas på en mer allmänn skepsis mot utomeuropeiska invandrare. I riksdagsvalet har SD goda möjligheter att spräcka fyraprocentsspärren medan Nationaldemokraterna är chanslösa. I det senaste EU-valet fick partiet bara ett drygt tusental röster.
Light-nationalisterna
Från gatan in i parlamenten är i första hand ett reportage och en dokumentation av den högerextrema rörelsen. Det man kunde önskat mer av är analys. Andersson har visserligen ett reflekterande grepp som erbjuder olika förklaringsmodeller, på djupet går han inte. Att visa på historiska likheter med 30-talet blir emellanåt lite Bror Duktig-aktigt, åtminstone då man för tredje gången påminns om något ganska uppenbart.
Trots det är den kritiska udd som riktas mot den svenska undfallenheten både nu och då naturligtvis relevant.
Kanske hade det också varit relevant att nämna Sverigedemokraterna mer än i ett par bisatser, med tanke på att partiet delar Nationaldemokraternas historia. Det är kanske inte bokens syfte, men att också granska light-nationalisterna hade gett aktualitet. Det är ändå de som i någon mån lyckats locka medelklassväljare under extremhögerns fanor. Trots – eller snarast på grund av – den polerade ytan är Jimmie Åkesson och hans parti ett betydligt större bekymmer för mångkultur och medmänsklighet.
I partiets invandrarpolitiska program heter det bland annat att ”invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder [skall] begränsas till ett minimum” och att ”det totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet” skall avskaffas.
Den korthåriga, asadyrkande och öppet våldsamma extremhögern skall i och för sig inte ignoreras. Men riktigt farliga blir rasisterna först i halvkamouflage.
Fredrik Sonck
