Pressreaktionerna på det svenska valresultatet blev ungefär vad man kunde vänta sig. Inom mainstreammedia är ingen glad över att Sverigedemokraterna fått representation, men för den dominerande borgerliga pressen är detta snarare ett smolk i glädjebägaren än något som på allvar hotar ett Alliansstyrt Sverige de kommande fyra åren. I alla fall inte om oppositionen ”tar sitt ansvar” och gör upp med minoritetsregeringen då det behövs. Det skall väl inte vara så svårt? Dessutom borde det väl ligga i oppositionens egenintresse att begrava det rödgröna samarbetet, eftersom det uppenbarligen misslyckats?
Från ledarsidor med rödgröna sympatier är tonerna ändå lite annorlunda (även om inte alla nöjda med samarbetet). Helle Klein på Aftonbladet tycker till exempel att det var helt rätt att bilda en rödgrön koalition:
”Något annat hade varit politiskt omöjligt. Detta insåg Mona Sahlin och påbörjade det nödvändiga och spännande arbetet med att forma en rödgrön politisk framtidsberättelse. Socialdemokratins valförlust får inte leda till att partiet blir introvert och upplöser samarbetet. Tvärtom måste arbetet med att bygga ett trovärdigt politiskt alternativ till högerregeringen fortsätta /…/ Skillnaderna mellan blocken är inte särskilt stor. De rödgröna fick ungefär samma procentandel av rösterna som vid förra valet. Det är inom blocken skillnaderna finns. Miljöpartiet gjorde sitt bästa val någonsin. Det är bra att de gröna frågorna finns med som en stark dimension i svensk politik. Här har den borgerliga alliansen inget att komma med.”
Och eftersom skillnaderna mellan blocken blev så liten och eftersom Alliansen inte fick egen majoritet var Fredrik Reinfeldt inte sen att bjuda in just Miljöpartiet till förhandlingar. Något Klein inte applåderar: ”Behovet av en samlad och stark rödgrön politisk motkraft är större än någonsin. Håll ihop oppositionen!”
Kleins kollega Eva Franchell resonerar på ett liknande sätt i en annan ledare i Aftonbladet. Hon håller det för troligt att Reinfeldts flirt med Miljöpartiet var ägnad åt att flytta över ansvaret för eventuellt sverigedemokratiskt inflytande:
”Sanningen är väl att han är rädd för att bli beskylld för att samarbeta med rasisterna. Alltså vädjar han till Miljöpartiet, väl medveten om att de kommer att säga nej. Sedan kan han enkelt skylla på dem: Miljöpartiet ville inte vara med och stoppa Sverigedemokraterna.
Fredrik Reinfeldt är bara rädd om sitt eget skinn.
Han vet redan att miljöpartisterna inte kommer att samarbeta med alliansen. Det finns alldeles för många skäl som talar emot”
Franchell räknar upp kärnkraften, klimatet, motorvägsbygget Förbifart Stockholm, vargjakt och bottentråling i Kattegatt. Nej, miljöpartiet passar bra i tanken om det gröna folkhem som Göran Persson lanserade och den visionen kan vänsterblocket bara utveckla tillsammans. Frågan om Sverigedemokraterna måste de sju gamla riksdagspartierna lösa tillsammans, skriver Franchell.
Tanken om att det rödgröna samarbetet måste fortsätta delas av Göran Greider på Dala-demokraten:
”Vad kan jag trösta mig med? Möjligen detta: att det påbörjade rödgröna samarbetet på sikt ändå är en stor investering i framtiden. Ett ekologiskt hållbart samhälle kräver social jämlikhet. Dessa frågor hänger ihop. En majoritet av väljarna var emellertid inte redo för den tanken. Men den Allians och de Sverigedemokrater som tillsammans erövrade en majoritet av rösterna har inte sina ansikten vända mot framtiden.”
Göran Greider konstaterar för övrigt att främlingsfientliga partier är något Sverige länge sluppit. Att Sverigedemokraterna gör entré i riksdagen just 2010 förklarar han på följande sätt:
”Att Sverige så länge undslapp eländet har sin grund i att den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen länge upprättade starka försvarslinjer mot det slaget av missnöje. En bra a-kassa, en bra generell välfärd och dessutom starka fackföreningar – detta räddade oss länge. När dessa försvarslinjer sakta men säkert vittrat ner och samtidigt de stora partierna rört sig mot mitten har det blivit lättare för extremhögern att vinna terräng. Och nu är Sverige alltså ungefär som de flesta andra länder i Europa.
Vilken paradox! Extremnationalisterna i Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen – och utplånar en nationell särart!”
Fredrik Sonck
