Teater för galningar

av Janne Wass

Skådespelaren, dramatikern och författaren Anders Larsson efterlyser mer spontanitet och lust i teaterskapandet. Musikalen In kommer Gösta började han skriva i april, och nu är det strax premiär.

Anders Larsson hänger lojt med ena armbågen över bordet på ett av de större caféerna i Helsingfors centrum och försöker göra sig hörd över sorlet. Vi trängs i ett hörn efter att ett stamkundspar i bordet bredvid beslutit sig för att ta den plats de anser sig ha rätt till.

Just nu är Larsson aktuell med musikalen In kommer Gösta, som har premiär på Teater Viirus i oktober. Pjäsen har fötts på nästan rekordsnabb tid och har inbegripit en process som han själv varit förtjust i.
– Tidsbrist kan ibland vara en fördel. Vi sitter ofta fast i Nokia-problematiken, vi vill skapa nåt som ska vara optimalt, inbegripa allt och lösa alla problem. Som dramatiker leder det också till att man försöker skapa en produkt som så att säga ska slå ut Apple, och det kan vara farligt att börja fundera på försäljning innan man ens hunnit bestämma vad det är man ska ge ut.
Det var så sent som i april som Larsson började skriva manuset till In kommer Gösta. Han menar att det har varit givande att låta fantasin löpa fritt utan att hinna stanna upp och bli för självkritisk.
Hela idén kom ursprungligen från skådespelaren Alfons Röblom, som under Skärgårdsteaterns turné spelade upp musik av det svenska 70-talsproggbandet Philemon Arthur & the Dung för Viiruschefen Dick Idman, och de båda började spåna kring möjligheterna att göra en pjäs runt musiken.
– Jag fick ett samtal då jag satt på tåget i Sverige och jag hörde inte riktigt vad Dick sa, men det lät tillräckligt sjukt för att jag skulle tacka ja. Så hade vi några möten med Dick och Pale Olin, och tanken var egentligen att jag bara skulle skriva en synopsis. Men jag har lite svårt att skriva synopsis bara för synopsisens skull, utan jag måste först skriva pjäsen och sedan synopsisen utgående från den. Så jag skickade in pjäsen och den ansågs väl vara tillräckligt bra och gick igenom med några förändringar.

Utanförskap

Det är tydligt att Larsson har gillat arbetet med musikalen, trots att han inte sett en enda repetition, utan bara hört genomläsningar. Han berömmer regissören Olin och rockbandet Häxjesus, som står för både den musikaliska presentationen och flera roller. Han säger att de medverkande är ett udda gäng skådespelare och musiker från Sverige, Åland och Finland, som alla direkt eller indirekt har något med musik att göra, vissa är garvade skådisproffs medan andra aldrig stått på scen förut. Och så Mitja Sirén som gör scenografin och dräkterna, ”en galen man som gör precis som han själv tycker”.
Själva pjäsen är förlagd till en bensinmack som startat på 50-talet och sedan gått i arv, men som sedan hamnat i skuggan av tiden – representerat av en motorväg.

– Den här skånska musiken rör sig i utkanten av en urban miljö, nån slags mellanvärld, där man nästan kan se de första taken på de moderna husen. Personerna i pjäsen är moderna typer som sysslar med musik och bilar, men de hänger på macken och är ändå på nåt sätt utanför. Det ger en möjlighet att sätta fokus på deras eget utanförskap och strävanden att hitta en plats i världen och livet. Och allt detta försvåras av att de utsätts för en viss byråkrati i form av byråkraten Gösta, som visar ett onödigt stort intresse för deras förehavanden.
Larsson formligen bubblar av iver då han talar om skrivprocessen och drar gärna paralleller mellan teatern och samhället. Man får känslan av att man egentligen aldrig skulle behöva ställa några frågor, med undantag av några långa tankepauser snackar han på oavbrutet.
– Det är skönt att veta att något man skrivit inte ska behöva ältas i sju år på filmstiftelsen innan det blir något av det. Fördelen med att skriva snabbt är att man inte hinner bli så pretentiös och eftertänksam. Jag är lite rädd för att det finns en fara att saker och ting hinner tappa sin aktualitet om man planerar för länge. Dessutom försvinner lusten, vilket leder till att man senare måste låtsas lust, och det är oerhört svårt. Och det här gäller inte bara teater, utan också resten av samhället. Om man är så lyckligt lottad att man kan använda lusten då man har den, kan man också vara lite mer generös med sig själv, och den där elaka kritiken hinner inte ikapp en på samma sätt.

Mångsidig konstnär

Anders Larsson har i det här skedet skrivit runt 20 pjäser och ett antal romaner, men ursprungligen är han skådespelare, utbildad vid Scenskolan i Göteborg. År 1979 kom han till Finland i och med en anställning på Åbo Svenska Teater, och att han började skriva berodde helt enkelt på att det behövdes en barnpjäs.
– Vi läste igenom en massa barnpjäser och hittade inte riktigt något som var bra. Det tog så lång tid att läsa alla pjäser, och vi kom fram till att det går mycket snabbare om vi skriver en själva. Då skrev jag min första pjäs och det blev liksom påtagligt.
Larsson säger att det som utbildad skådespelare kan vara väldigt smidigt att skriva pjäser då man känner till hantverket och dramaturgin. Men som författare av flera romaner kan han också se att det finns ett onödigt stort förakt föt litteratur inom teaterbranschen.
– Många är rädda för att författare som skriver pjäser skriver för teoretiskt. Om en pjäs inte är skriven så att personerna blir äkta, blir man som skådespelare osäker. Det känns som att stå med tomma kort på scenen, och det är väldigt obehagligt. Men å andra sidan finns risken då man skriver som skådespelare att man fastnar i formen så att det blir form utan innehåll.

Mycket av den teater som görs i Svenskfinland är överplanerad och urvattnad, säkra kort, rigida beställningsjobb eller ”dramatiseringar av Kjell Westös romaner”, säger Larsson. Men han är glad över att han själv haft turen att få jobba med udda saker och förverkliga egna projekt.
– In kommer Gösta är en pjäs som jag verkligen tror på, trots att jag inte sett en enda repetition. Det är ett bra gäng, fantastisk musik och mycket entusiasm.

Text & foto Janne Wass