En bunt maskinskrivna pappersark, faster Elses dagbok, utgör kärnan i Teater Mars föreställning Faster Elses liv och andra historier. I den biografiska pjäsen, skriven av Joakim Groth, klättras det ivrigt mellan metaplan. Det är pjäsförfattaren, tillika regissören, tillika berättarjaget, tillika brorsonen Joakim Groths berättelse om sin verkliga faster, Else Groth, och hennes hemlighet. Dagboken som upphittas i lägenheten efter Elses död blottar nämligen ett ovanligt och för brorsonen tidigare okänt förflutet – på femtiotalet var cell nummer 62 i fjärde våningen av Tavastehus kvinnofängelse hennes hem i över ett år.

Att fyra notställ med manus står parkerade framför skådespelarna Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Oskar Silén och Åsa Nybo är en tydlig markering. På det nakna scengolvet, i gatlyktornas sken som sipprar in från fönstren mot Styrmansgatan, vecklas den texttunga pjäsen fram. Monolog avlöser monolog i takt med att bitarna till Elses livspussel fogas samman. Groths text är detaljerad, nästan in absurdum. Utförligt redogör man för innehållet i protokoll, gamla tidningsartiklar, gästböcker, brev och vykort. Att årtal, datum, vitsord ur skolbetyget fyller den över två timmar långa föreställningen åskådliggör visserligen det futtiga som återstår av ett rikt människoliv, men i längden känns greppet oerhört påfrestande.

Ändå har det dokumentära förhållningssättet sina förtjänster. Den enkla gestaltningen frammanar en känsla av äkthet. Skådespelarna gör ett gediget jobb i sin texttolkning och kvartetten visar upp ett absolut gehör för ordens valörer och nyanser, speciellt i scener där deras egna berättelser förtäljs. Vi får nämligen inte bara ta del av Elses öde utan också bevittna fyra andra historier ur livet.

Gardinerna i fönstren är fördragna under andra akten, som faktiskt är långt mer intim än den första. Som en bjärt kontrast till resten av föreställningen inleder man med en dialog, uppförd av Häggblom och Hukkinen, där bror och syster ältar sin barndom. Den trevande diskussionen om vem som fått mest bekräftelse och uppmärksamhet känns på samma gång banal och sympatisk. Scenen följs av att Nybo, med stor känslighet, levererar berättelsen om sin relation till sin far, vilket nog är föreställningens mest berörande ögonblick.

Men faster Elses skepnad ter sig också tydligare i den andra akten. Medan man i början tar fasta på de yttre spår hon lämnat efter sig, handlar slutet om det själsliv som blottas i dagboken. Trots att tonen i dagboken genomgående är samlad och sorg omskrivs som en tjocknad i halsen är det ändå här man kommer närmast inpå. Kanske är det tolkningen och det icke-faktiska som tjusar. Med säkerhet går det att fastställa Elses betyg i tyska, också över femtio år senare, men däremot kan man aldrig med visshet säga något om hennes känslor för exempelvis flickvännen Hiller. Ändå är det just osäkerheten – spekulationerna, tolkningen av några hastigt nedtecknade dagboksrader – som är det mest njutbara. För när vi fyller luckorna och låter fantasin glida, hämtar vi alltid något ur oss själva, som gör att en okänd kvinnas liv med ens förefaller fullt identifierbart.

Teater Mars: Faster Else och andra historier. Text, regi och scenografi: Joakim Groth. Teknik: Ada Halonen. Skådespelare: Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Oskar Silén och Åsa Nybo.