Man kan inte kliva ner i samma arbetarklass två gånger

När underklassen förändras, förändras också dess författare.
När vi inte talar om klass, talar vi heller inte om arbetarförfattare. Men när den ekonomiska krisen gör samhällsklasserna synliga, då hör poeten och journalisten Göran Greider hur arbetarlitteraturen kallar.

Kallar jag mig själv för arbetarförfattare? Nej. Det beror för det första på att jag mer identifierar mig själv som journalist. Det är ju det jag mest sysslar med. Men det är också så att det jag skrivit litterärt i huvudsak är poesi och det gör det svårt att se mig själv som arbetarförfattare: Den klassiska arbetarlitteraturen skrevs på prosa. Få poeter finns i traditionen, och som ung kunde jag inte precis välja och vraka bland förebilder. Trots det skrapade jag ändå ihop en liten olymp av poeter där jag klassmässigt och estetiskt kunde känna mig hemma. En Stig Sjödin, en Sonja Åkesson men också rockpoeter som Springsteen och Lundell bodde bland molnen. Även Pier Paolo Pasolini ingick där, liksom amerikanska beatnikpoeter. En poet som Gary Snyder brukar slentrianmässigt betraktas som zenbuddist, trots att han i sina dikter ofta skildrar hårt kroppsarbete.

Ungefär så såg min hemsnickrade poetiska-arbetarlitterära olymp ut när jag debuterade 1981.

Hade jag varit tjugotvå idag – istället för femtio – hade jag lättare hittat valfrändskaper bland jämnåriga poeter. I alla fall i Sverige har det på senare tid trätt fram så pass många nya unga och yngre, om än olikartade, poeter att det snart går att urskilja en hel liten strömning. Johan Jönson är en. Hans genombrottsbok Efter arbetsschema rör sig i ett sönderstyckat industriellt landskap: skitjobb, klasshat, ont om pengar. Dikterna är genomkorsade av teorier som jag inte har mycket till övers för, men erfarenheten vinner.

En annan ung poet är Jenny Wrangborg som rör sig ute på den nya tjänstetundran. Hon är restauranganställd. Hennes dikter är mirakel av klarhet, de liksom sjunger ett slags långsamma kampsånger. På första maj i år publicerade jag i en gratistidning en lång dikt där en strof innehöll en hyllning till just de där två poeterna:

Jenny Wrangborg, ung poet

och restauranganställd, läser på hemlig ort

högt ur våra ansikten och vi

häpnar över att allt det där

stod skrivet i våra anletsdrag.

Sedan läser Johan Jönson,

ofolklig poet på arbetarklassens sida

och helt utan något darr på rösten:

dikten är en splitterbomb i

det han alltid kallar moderatstaden.

Det var inte så dumt tänkt. Vänsterledaren Lars Ohly läste en av Wrangborgs dikter just på första maj i år inför tiotusentals åhörare.  Även hos en poet som Johannes Anyuru hittar jag den omisskännliga ton som gör honom besläktad med en arbetarlitterär tradition inom poesin.

Är ”arbetarlitteratur” ett levande begrepp idag? Nej, även om en och annan börjat använda det igen. Ordet har en bedövande smak av trettiotal. Det kan man beklaga, men jag tror att det är så. Frågan är om det kan vitaliseras igen. Det vet vi ingenting om.

Det som avgör det är hur det går med den allmänna synen på klassfrågan. Litteraturen är ingen ö. I årtionden har klassfrågorna mörklagts i västvärldens samhällen och jag skulle vilja påstå att klass nu är lika tabubelagt som kön var för trettio år sedan. Själva ordet arbetarklass är nästan är bortopererat ur det politiska språkbruket. I stort sett härskar en bild av samhället där 70 procent människorna anses tillhöra en relativt trygg medelklass – med en liten överklass däruppe och en relativt liten så kallad underklass därnere. En fallucka har öppnats och genom den har såväl arbetarklass som arbetarlitteratur ramlat ner.

Överklass – medelklass – underklass: se där orden som numera används för att beskriva samhällets skiktningar. Och i mina ögon är det uttryck för en enorm blindhet. Dessutom är det ett sätt att desarmera samhällskonflikter: En underklass på tio, tjugo procent av befolkningen utgör ju inget hot. Vilket däremot den arbetarklass utgör som samlar mer än halva befolkningen, inklusive de som är allra längst ner. För så hävdar jag att det sociologiskt ser ut. När jag för mer än tio år sen gav ut en bok om klassfrågan räknade jag empiriskt fram att ungefär 55–60 procent av befolkningen tillhör denna brett definierade arbetarklass (Se Arbetarklassens återkomst, Bonniers 1998).

Arbetarklassen ser delvis annorlunda ut än för trettio år sen, med färre industriarbetare, fler tjänsteanställda i vård eller handel och fler kvinnor (därför är feminismen nödvändig för att förstå även klassdimensionen). Så har det emellertid alltid varit: Arbetarklassen har förändrats oavbrutet under 150 år. Man kan aldrig kliva ner i samma arbetarklass två gånger. Eländet är att bilden av arbetarklassen sitter fast i en gammal tid. Människor ser sig omkring, upptäcker inga massor som lämnar fabriksportarna och drar då den felaktiga slutsatsen att arbetarklassen inte längre existerar. I själva verket är det medelklassen som är svår att definiera.

Men utan en levande diskussion om klass finns ingen levande diskussion om arbetarlitteratur – eller överhuvudtaget om samhällskritisk litteratur. Sociologiskt existerar klassamhället precis som tidigare och litterärt finns det idag många och ledande författarskap i Sverige och internationellt som ingår i samma breda, realistiska fåra som den klassiska arbetarlitteraturen också ingick i.

I många år har jag stått förbluffad över att se en väldig flod av litteratur flyta förbi mitt för näsan på kritiker och läsare som inte längre förmår se att den där floden har precis samma tillflöden som den klassiska arbetarlitteraturen. Bara för att räkna upp några svenska författarskap: Kjell Johansson, Maj-Gull Axelsson, Lena Andersson, Tony Samuelsson, Ulf Lundell, Fredrik Ekelund, Susanna Alakoski, Elsie Johansson, Åsa Linderborg, Aino Trosell och många andra. Dessa författare når massor av läsare och bearbetar oavbrutet existens och samhälle.

Faktum är att det tycks se ungefär likadant ut i land efter land: Stora realistiska författarskap seglar ofta under annan flagg. När Joyce Carol Oates bakgrund omtalas, heter det att hon kommer från ”enkla förhållanden”. Det gör hon inte. Hon kommer från den komplexa amerikanska arbetarklassen, en omständighet som har en ofantlig betydelse för hennes skrivande.

Jag har noterat att litteraturkritiken inte bara saknar intresse för sociologisk analys; den saknar också ett fungerande språk för att beskriva det som flyter förbi i den där floden. Kritiken har ofta ägnat sin mest sofistikerade energi åt en avantgardelitteratur som är politisk bara i närmast leninistisk mening, det vill säga är till för de utvalda. Sedan början av åttiotalet har kritiken stått oförmögen att hantera det realistiska berättandet.

Visst, jag är extremt medveten om vilken myrstack ordet realism är. Men låt mig kort och kryptiskt säga att för mig innebär realism inte en viss litterär form, utan ett verks position i de samhälleliga konfliktfälten. Det är det som kritiken står stum inför. När Susanna Alakoski fick Augustpriset hade vissa ledande kritiker svårt att etikettera hennes bok Svinalängorna – och de var närmast generade över det. Baksidestexten på en av pocketupplagorna av Alakoskis bok säger egentligen allt om hur berövad litteraturen har blivit sina kollektiva dimensioner: ”En dramatisk skildring av hur kaos pågår mitt i småstadsidyllen, men också om hur tre tjejkompisar med talang för överlevnad kan besegra det mesta”.

I den realistiska traditionen finns hos många författare inslag av experimenterande och litterär självreflexion. Men det speciella för denna litteratur – ett drag den delar med klassisk arbetarlitteratur – är ett alldeles särskilt förhållande till den egna erfarenheten. Den autentiska livshistorian står oftast i centrum därför att den upplevs som talande för många fler än bara det egna jaget. Kanske är det hemligheten med denna litteratur: den unikt egna erfarenheten som en spegling av något kollektivt som skaver mot en officiell samhällsbild.

Vad är det Kristian Lundberg gör i sin Yarden? Han skriver om sin egen smärtsamma erfarenhet av att kastas ner på botten i samhället – men hans individuella fall mäter just ut samhällsvåningarna. Därför balanserar mycket av arbetarlitteraturen, både den klassiska och den nya, för det mesta på gränsen mellan det vi kallar för bekännelseroman och realistiskt berättande.

Än mer komplex blir saken när en författare som John Ajvide Lindkvist dras in. Hans storsäljande vampyrromaner uppfattar jag som ett slags hallucinatorisk realism, ofta förlagd till miljöer som känns som explosiva, moderna arbetarklassmiljöer. Jag tror att det som saknas nu också är viljan att oavbrutet skriva om historien om arbetarlitteraturen. Ofta känns det som om det finns en stelnad ortodoxi som fullständigt kan bryta ner en. Därför är det viktigare än någonsin att dra fram de författarskap som betraktats som udda i den här långa traditionen, för Sveriges del exempelvis en Stig Dagerman eller en Molly Johnson. (En som gjort just det är Tony Samuelsson i essäboken Arbetarklassens bästa partytricks).

Det finns, menar jag, en stor litteratur där den klassiska arbetarlitteraturen fortsätter eka, svagt eller tydligt. Men kritiken står stum och tondöv inför den. Antagligen är det också så att om ett begrepp som arbetarlitteratur verkligen ska få genomslag, måste ett samspel mellan litteraturen och olika sociala rörelser uppstå. Idag fattas den dialektiken av det enkla skälet att alla sociala rörelser är kraftigt försvagade.

Å andra sidan tror jag inte att litteraturen någonsin igen kommer att vara lika explosiv som under låt oss säga första halvan av nittonhundratalet. I någorlunda fungerande demokratier svalnar litteraturen och den tid är förbi när författarbanan var nästan det enda som en explosiv begåvning ur arbetarklassen kunde välja för att göra sig hörd; vår tids Eyvind Johnson är, brukar jag hävda, doktorand på någon idéhistorisk institution.

Men varje gång en ekonomisk kris får botten att gå ur samhället – ja, då vaknar klassbegreppen till liv. Så var det i början av nittiotalet – då det skedde mätbara förändringar när det gäller klassidentifikation – och så tror jag att det blir nu, när arbetslösheten i de flesta länder parkerat sig på massnivåer i spåren av en egentligen olöst och förträngd finanskris.

Nej, som poet kallar jag mig inte arbetarförfattare. Men jag hör hur arbetarlitteraturen kallar på mig.