– Vi kommer alla därifrån, det var kärnan i exportindustrin och begynnelsen för folkrörelsen, säger Vibeke Olsson. I sina senaste böcker skildrar hon livet i de svenska sågverken i slutet av 1800-talet.

Att Vibeke Olsson gillar fantasyförfattaren Ursula K. Le Guin är litet otippat. Hon och fotografen, som också har en förkärlek till Le Guin, hamnar i en intensiv diskussion om tematiken i böckerna, där vi sitter i en soffgrupp på mässcentret i Göteborg, mitt i den pågående bokmässans kommers. Däremot är det betydligt lättare att ana sig till vilken betydelse de klassiska svenska arbetarförfattarna har för Olsson.

– Dom jag tycker allra mest om är Moa Martinson, Vilhelm Moberg och Birger Norman, berättar hon.

Och utan tvekan har Martinson och gänget satt sina spår i Olssons författarskap, inte minst tematiskt. Olsson, som skrivit böcker sedan år 1975, har de senaste åren ägnat sig åt den svenska arbetarrörelsens begynnelse, vilket resulterat i romanerna Sågverksungen (2009) och Bricken på Svartvik (2010). Böckerna handlar om Bricken, en arbetarjänta som växer upp på sågverket Svartvik i Sundsvall i slutet av 1800-talet. Brickens berättelse vävs in i en viktig bit svensk historia – på nära håll får vi följa med hur exportindustrin tar sina första varsamma steg, men också hur arbetarrörelsen blir till. Och brännpunkten är den stora sågverksstrejken i Sundsvall våren 1879.

– Jag var intresserad av världen i sågverken, det var ju en storindustri som sysselsatte 10 000 människor. Man skapade en kultur med normer, potatisland, söndagsvanor, ett eget språkbruk. Jag ville också visa hur arbetarna gick i bräschen för de mänskliga rättigheterna och hur nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen följde efter. Strejken förändrade Sverige för alltid, den synliggjorde de rättslösa.

Att Sundsvallstraktens sågverk år 1879 tystnar och sextusen arbetare går i strejk har en rad förklaringar. Mot slutet av 1870-talet rasar det internationella priset på trävaror. Industrin hamnar i trångmål men svenska staten bidrar med ett lån på tre miljoner kronor. Branschen drar en lättnadens suck, patronerna firar med en påkostad bankett samtidigt som de sänker sågverksarbetarnas löner. Missnöjet sprider sig emellertid i brädgården och i maj 1879 går plankbärare, ribbkapare och sågare i strejk och enas om att inget arbete utförs förrän lönerna är på fjolårets nivå. Men Västernorrlands landshövding, Curry Teffenberg, som också agerar medlare i striden, kväser upproret med hjälp av militären, vilket väcker kritik också utanför sågverken.

– Att Teffenberg kopplade in militären var i sig inte olagligt, men det visade att så här använder överheten makt. Det var här frågan om rösträtt kom in. Bara fem procent av befolkningen hade på den tiden rösträtt och man började inse att allmän rösträtt var en utgångspunkt för man skulle kunna påverka i riksdagen.

Kvinnans perspektiv

Huvudpersonen i sågverksserien, Bricken Eriksson, är elva år gammal i den första romanen och fjorton i den andra, och det är genom henne läsaren orienterar sig bland frågorna som uppstår kring strejken och den nyväckta klassidentiteten. Samtidigt som samhället hamnar under lupp kan man se böckerna som regelrätta utvecklingsromaner där förälskelser, gräl med föräldrarna och kvistiga moralfrågor avhandlas.

– Bricken bara kom till mig och det var ett lyckokast. I hennes ålder katalogiserar man, så den detaljerade beskrivningen av omvärlden blev naturlig, säger Olsson och tillägger att hon fick lyssna på en hel del sextiotalspop för att minnas sin egen barndom och på så sätt hitta den rätta tonen.

Central för Brickens identitetsbygge är relationen till föräldrarna Frida och Edvin, som ger henne en rätt liberal och för tiden okonventionell uppfostran. Båda uppmuntrar henne att vara stolt över sin klasstillhörighet och frasen ”Arbete gör en till människa”, upprepas gång på gång i hemmet i kasernen.

Brickens mamma har en traditionell kvinnoroll, men lika tungt är hennes ok. Hon väver, tvättar och förser familjen med ärtvälling, fläsk, saltströmming och gröt som då och då får sällskap av några droppar mjölk. Bricken börjar däremot redan som elvaåring arbeta på verket, först som ströflicka och senare som ribbkaperska. Men trots att hon förtjänar sitt eget levebröd tvingas hon finna sig i könsrollens begränsade spelrum. ”För pojkar växer världen när man blir stor, för flickor krymper den”, konstaterar hon. Just det kluvna i kvinnans roll i sågverkssamhället är det som intresserar Olsson.

– Å ena sidan var kvinnan stark, man måste hjälpas åt för att överleva. Lagade hon inte maten klarade familjen sig inte. Samtidigt var det en brytningstid vid slutet av 1800-talet. Kvinnoarbetet minskade på sågverket, medan barnarbetet ökade. Kvinnan skuffades ut ur industrin. I industrins barndom jobbade ju många kvinnor, men nu började man tycka att det inte passade. Bricken kommer in mitt emellan två skeden när hon blir ribbkaperska.

Det som är påtagligt i Olssons romanserie är de detaljerade arbetsskildringarna. Nästan poetiskt beskriver hon känslan av maskinsångens rytm i kroppen och hur sågspånet klibbar sig fast vid huden. ”Man måste ligga i, annars växer högarna av ribb omkring en, och man måste se på vad man gör, annars kan en hand komma för nära trissan.” Att ge arbetet så pass mycket uppmärksamhet i böckerna var oundvikligt, då merparten av arbetarnas liv utspelade sig på arbetsplatsen, förklarar Olsson.

– Ibland är det hjärtskärande för folk slet verkligen, man kan känna förtvivlan när man beskriver det. Samtidigt är man imponerad av människorna, i industrialismens början fanns det sådan yrkesstolthet. Det är som Karl Östman (svensk arbetarförfattare och sågverksarbetare reds anm.) säger, arbetets stolthet och förbannelse.

Kluven kyrka

Baptistkyrkan och religionen har en bärande roll i böckerna. Brickens mamma Frida är frälst och själv kämpar Bricken med frågan om huruvida hon ska låta döpa sig eller inte. Ännu svårare blir det när församlingens pastor fördömer strejken. Olsson poängterar att kyrkan var viktig för arbetarrörelsen, även om relationen dem emellan inte är helt okomplicerad.

– Å ena sidan kom arbetarrörelsen ur frikyrkan, frikyrkan var den första folkrörelsen i Sverige. Den första församlingen, där både pigor och drängar fick rösta, var direkt demokrati år 1848. Så kyrkan gav traditionen åt arbetarrörelsen. Samtidigt kom det ett oerhört svek från det frikyrkliga ledet under Sundsvallstrejken. Det finns en lång, sårig historia av svek hos kyrkan. Men det gemensamma för kyrkan och arbetarrörelsen är att båda fört en kamp för befrielsen.

Själv har Olsson studerat teologi och arbetat som pastor i en baptistförsamling.

– Jag är kristen socialist. För mig är det två sidor av samma sak, det handlar om strävan efter en rättvis värld.

Trots att Olssons romaner ofta har historiska fonder vill hon genom dem också påverka sin samtid.

– Jag försöker att göra historien levande. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen och samhället faller isär. Det är livsviktigt att påminna om vad välfärden har kostat.

Olssons socialistiska världssyn har sin grund i engagemanget mot Vietnamkriget på 1970-talet. ”/… / jag upptäckte hur kapitalet och imperialismen styr våra liv, jag upptäckte hur den rika världen suger ut u-länderna, jag upptäckte möjligheten att engagera mig, att tillsammans med andra försöka påverka samhället”, skriver hon i den självbiografiska boken Den vackraste visan från år 1990. Det går inte att ta miste på hennes besvikelse på resultatet från årets svenska riksdagsval.

– Det är tvåtredjedelssamhället som tagit över. Vi har en stor medelklass som struntar i den ena tredjedelen: arbetarklassen, de sjuka, de arbetslösa, de som av en eller annan anledning dragit en nitlott. Det som utmärkt Sverige är tanken om välfärd för alla, inte bara för dom flesta. Jag önskar att visionen av generell välfärd fortfarande fanns.

Historiens tjusning

Olssons författarbana sträcker sig över en period på 35 år och några röda trådar går obehindrat att skönja bland de många boktitlarna. En är viljan att skildra livet bland de förtryckta. I den populära romansviten om Romarriket (bland annat Hedningarnas förgård 1982, Kvarnen och korset 1984, Sabina 1985 och Sabina och Alexander 1987) följer hon med slavarnas vardag under 200-talet.

– Jag har alltid haft hjärtat på vänster sida. Jag tror att sanningen syns underifrån, säger hon.

Ett annat återkommande element är den historiska förankringen. Debutromanen Ulrike och kriget, som utkom när Olsson bara var 17 år gammal, utspelar sig i Nazityskland som hon autentiskt och med en imponerande skärpa skildrar.

– Jag har alltid varit fascinerad av historia, som liten korsförhörde jag min mormor. Jag är i princip intresserad av all historia, till och med militärhistoria, vilket är litet nördigt. Men 1800-talet har alltid intresserat mig särskilt mycket, det var ju ångans och hoppets tid. Man trodde på viljan och förnuftet, det var före det blodiga 1900-talet.

Och 1800-talet har hon inte tänkt lämna på ett bra tag. Det finns planer på ytterligare tre böcker om Bricken.

– Jag är förälskad i den världen, det är någonting man inte kan förklara. Det är som när det sker en explosion i förbränningsmotorn.

Isabella Rothberg