Det blir en fantasieggande resa genom världsalltet när Teater 90° sätter upp Harry Martinsons klassiska versepos Aniara i Kabelfabrikens källare.
Rymdfärden tar vid så fort vi kommer innanför dörren till Kabelfabriken, där Teater 90°:s föreställning Aniara – en revy om människan i tid och rum spelas upp. Regissören Aleksis Meaney utnyttjar verkligen de visuella möjligheter Harry Martinsons versepos erbjuder. Publiken slussas direkt in i en hiss i tryggt säll skap av en uniformklädd tjänsteman och väl nere i källaren vecklar rymdskeppet Aniaras sällsamma värld ut sig.
Martinsons dramaturgi följs samvetsgrant. Inledningsvis gestaltas farvälet till den vackra Doris – jordgudinnan. Hon, en gång så skön, är nu förbrukad. Strålningen har förstört planeten och människan är på flykt – Aniara är ett av flera skepp som ska föra det sista av vårt släkte till Mars. Tröst får flyktingarna på rymdfärden från den allvetande Mima, en apparat, ett kvinnoväsen, men framförallt en bild för kulturen. Mimans väktare, mimaroben, är sorgespelets huvudsakliga berättare, som här turvis gestaltas av Maria Ahlroth, Ágnes Kaszás, Edith Holmström, Robert Kock, Peter Kanerva och Maria Udd.
Men något går fel på vägen till Mars tundror. Aniara träffas av en asteroid och hamnar ur kurs, vilket i Meaneys regi fantasifullt iscensätts med hjälp av stenar och små ljuspunkter i källarhålets mörker. Det är också här pjäsen tar vid: Aniara svävar planlöst i rymden och blir sina passagerares sarkofag, där endast Mima bringar hopp. Slutligen slocknar också hon och varken i sex, politik eller religion lyckas människan finna de svar hon söker.
Aniara, skriven år 1956 mitt under kalla kriget, kan ses som en varning för de ekologiska katastrofer en blind tro på det vetenskapliga framsteget frammanar, men också som en utpräglad existentiell vision. I sin tappning låter Meaney tematiken sköta sig själv och fokuserar istället på uttrycket. Det görs tvära kast mellan lågmälda monologer och expressiva scener där tonerna från instrument, stämband och motorsågar dånar i märklig harmoni. Ett flertal scener går i revyns tecken och bjuder på riktiga shownummer: älskogen med Daisi Doody gestaltas av Kock och Kaszás genom hiphopvideons estetik och prästinnan Libidels öde sjungs till dansbandsmelodi. Greppet känns fullkomligt rätt – Martinson lade ju själv till undertiteln ”revy”.
Martinsons rimmade vers vållar däremot problem för vissa av skådespelarna, vilket gör att det enastående bildspråket ibland går förlorat. Versen förefaller däremot fullständigt naturlig för Kock och Holmström, som båda förövrigt uppvisar en alldeles speciell scennärvaro under kvällen.
Föreställningen bjuder på en rad spännande scenografiska lösningar och ljudbilden och den suggestiva ljussättningen skapar verkligen en känsla av rymd. När ljuskäglorna stämningsfullt springer över det dammiga stengolvet uppstår en illusion av avstånd och stundvis förfaller det faktiskt som om man stod inför världsalltets oändlighet.
Föreställningen spinner inte vidare på någon av de många trådar Martinson slänger ut i sin bok och det är kanske lika så väl. Störst behållning har visserligen den som läst verket men alla kan troligen ta till sig den existentiella vision som formuleras i slutscenens kolmörker: Stjärnhimlens eviga mysterium / och den celesta mekanikens under / är lag men inte evangelium. / Barmhärtigheten gror på livets grunder.
Isabella Rothberg
Teater 90°: Aniara – en revy om människan i tid och rum. Text: Harry Martinson. Iscensättning och regi: Aleksis Meaney. Musik: Markus Fagerudd och arbetsgruppen. Ljus: Matti Jykylä. Scenografi och dräkter: Tiina Hauta-aho. På scen: Maria Ahlroth, Ágnes Kaszás, Edith Holmström, Robert Kock, Peter Kanerva och Maria Udd.
