Mario Vargas Losa, som i dag tar emot nobelpriset i litteratur, är kontroversiell. I synnerhet hans kvinnobild är något som ifrågasätts med jämna mellanrum.
I den europeiska debatten om heltäckande slöjor i skolor har Vargas Llosa positionerat sig som en kritiker till dessa – bland annat med feministiska argument som i kolumnen ”Slöjan är inte bara en slöja”, som publicerades i El País för ett par år sedan:
”Den är symbolen för en religion, där diskrimineringen av kvinnan tyvärr fortfarande är mera utbredd än i någon annan – alla trosläror, även de mest avancerade, diskriminerar kvinnor. Det är ett av mänsklighetens tillkortakommanden, som en mera demokratisk kultur delvis har lyckats befria oss ifrån …”
I demokratier finns det enligt Vargas Llosa en risk att den muslimska slöjan blir ett brohuvud som det sekulära samhällets motståndare kan utnyttja för att flytta fram sina moraliska positioner och underminera mänskliga rättigheter, bland annat jämlikheten mellan man och kvinna: ”Om demokratierna tillåter detta, kan det leda till självutplåning. Ty med samma argument, som man tillåter hiyab i skolorna, kan man också kräva /…/ att det skall finnas offentliga simhallar med skilda avdelningar för män och kvinnor, eftersom muslimska kvinnor finner det oanständigt att bada tillsammans med män. Och om vi försöker att respektera alla kulturer och seder … Varför tillåter inte demokratin tvångsäktenskap och, för att löpa linan ut, könstympning av flickor, som utövas av många miljoner troende i Afrika och på andra håll i världen? /…/ Mångkulturen utgår från ett falskt antagande, som måste avfärdas; att alla kulturer, av den enkla anledningen att de existerar, är jämlika och respektabla.”
Vargas Llosas politiska engagemang för kvinnorna hittar föga genklang i hans böcker. Den tolkningen gör i alla fall debattören Kajsa Ekis Ekman i DN (26.10). Hon ser mest endimensionella och sexistiska kvinnoporträtt:
”Det finns undantag, kvinnor som tillåts vara komplexa människor – som hans ungdomskärlek tant Julia. Men så fort de blir ’horor’ kommer något fånigt över Vargas Llosas blick, han kan inte längre se dem inifrån, nyckeln till deras personlighet tycks finnas i höftens rundningar och inte i deras bakgrund. Nathan Shachar skriver att ’ingen har skrivit så ömt om prostituerade som Vargas Llosa’ men jag hittar ingen ömhet, bara hö-hö blandat med ringaktning. /…/ Hierarkin mellan könen är konstant, evig och av naturen given.”
Fredrik Sonck
Översättning av spanska citat: Stig Carlsson
