Foto: Kalle Assbring”Han rökte en cigarrett, men det gjorde han självfallet inte.” I Magnus Dahlströms universum är ingenting självklart, inte ens vardagen, allra minst den. Med Spådom är han tillbaka, denne skalpellförsedda författare med ryktet levande från det sena åttio- och nittiotalets moraldebatter, senast med romanen Hem från år 1996. Med 500 sidors tät och vass prosa dissekerar han åter mörka mänskliga skrymslen, eller ska vi säga gråa skrymslen, ty gråzoner är legio för Dahlströms karaktärer. Ingenting är vad det tycks vara och ambivalensen inför existensen är stor.

Spådom består av tre delar som på ett sinnrikt utmejslat sätt hakar i varandra. Den första delen tar oss bokstavligen in i en läkares huvud, ett ”jag” som beskriver sin omvärld på samma sätt som han diagnostiserar en patient – rationellt, objektivt, kliniskt. Läkaren och hans fru stöter under en vandring i bergen på en skadad katatonisk pojke och en man i hans sällskap. Han undersöker pojken som är illa däran och en ambulanshelikopter tillkallas. Mannen, möjligen pojkens far, säger något till läkaren som dränks i rotorbladens oväsen, ”rädda dig”, eller är det ”döda dig”? Dessa ord blir till en fixering för läkaren, ett hotfullt obehag som förgiftar hela hans arbete och vardag, ett annalkande hot som aldrig anländer.

De andra huvudkaraktärerna i den andra och tredje delen, en polis respektive en socialsekreterare, är syskonsjälar till läkaren och upplever omgivningen på samma detaljfixerade vis, tiltande in i paranoians gråzoner. Alla tycks även bo i samma lilla stad, åtminstone är de som speglingar av varandra, gråa speglingar. Männen har också varsin fixering, polisen känner sig förföljd av en kollega och socialsekreteraren av en klient; eller vem det nu är? Hans dotter eller hans fru? Hans fru med den missbildade handen, en hand som även kommer att uppta hans sinne. Men är dessa fixeringar inbillningar, är de per definition sjukdomstillstånd? Den frågan är inte helt enkel att besvara, de tillhör de gråzoner Dahlström vill uppehålla läsaren i, osäkra, kväljande och dagermanska klaustrofobiska gråzoner.

Språket hos Dahlström är liksom tidigare stilistik av högsta rang, samma kliniska kyla här som i hans karaktärers sinnen. Ofta korthuggna rationella beskrivningar av omgivningar, ljus, ting, färger, samtidigt som allt är mångtolkbart och i rörelse. Som att ingenting i världen går att fixera, trots en evinnerlig kamp att göra detta, fixera intrycken, göra världen och tillvaron begriplig. Dahlström återkommer genom de tre delarna till samma ord, meningar, ljus och färger; en sorts deja vu-prosa. Hela boken är också uppbyggd likt ett kretslopp, insnärjd i en besvärjelse utan ände, inte helt olik David Lynchs Lost Highway – en god liknelse även i övrigt.

Ingenstans i Spådom finns några namn, bara ”jag”, ”min hustru”, ”flickan”, ”barnet”, allt är förtingligat. Inte heller några namn på vägar, berg, eller orter, men det är också oväsentligt, för det här är spelet om envar.

Andreas Holmström

Magnus Dahlström: Spådom. Bonniers 2011.

1 kommentar

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.