Efter jul fortsatte jag aningslöst resan från Rom till Tunisien för att fira nyår och turista den första veckan i januari, utan att ha underrättat mig om det politiska läget. Vistelsen i Tunisien var förståeligt nog inte lika positiv som då jag första gången besökte landet, under en resejournalistresa för cirka åtta år sedan. Den gången bekantade vi oss i all hast med alla turistorter längs kusten och omgavs av tillrättagd turistlyx, alla utgifter betalades frikostigt av tunisiska staten för att befrämja turismen. Påtagligt var även att tunisierna nu är språkkunnigare än tidigare och gärna växlade från franska som jag började på, till engelska.
Den här gången var det inte i specialbeställd minibuss jag färdades från flygfältet, utan i en vanlig sliten gul taxi till tågstationen för att fortsätta resan till Sousse. Snabbt märkte jag att Sousse Palaces internetanslutning inte fungerade. Att det ofta är så i Tunisien sade den unga mannen med allvarlig uppsyn som hade ett internetcafé med tillfälligt avstängd internetförbindelse lite längre bort längs med strandgatan. Lyckligtvis kunde han anvisa mig ett annat internetcafé.
Hotellet Sousse Palace som ligger alldeles nära järnvägsstationen visade sig vara ett lite ruskigt ställe som måste omplacera sina gäster efter några dagar för att det skulle renoveras, vilket inte framkommit vid internetbokningen. Hissen upp till tredje våningen var mörklagd och lyset fungerade oftast inte heller i de kylslagna, sjaskiga och långa korridorerna. Av replikväxlingen med receptionisten innan avfärden minns jag: “I dag jobbar vi ännu, hur det blir i morgon vet ingen”.
Jag kände av en hel del undertryckt vrede i Sousse. Påtagligast hos hårfrisörskan som hade sin salong på en bakgata nära centrum. Här återanvändes handdukarna utan att tvättas efter varje kund, och varmvattnet måste kokas upp i vattenkokaren för salongen saknade vattenkranar. När samtalet berörde jämställdhetsfrågor – kvinnans ställning i Tunisien, blev behandlingen av mitt kortklippta hår alltmer hårdhänt. Frisörskans tonfall avslöjade en hel del bitterhet över att det var som det var i Tunisien, i jämförelse med kvinnans ställning i Norden. Möjligheterna att studera om man inte har rika föräldrar verkar även minimala. För hårtvätt, klipp och föning betalade jag cirka tio euro.
På samma gata fanns en liten affär som sålde tidningar, tobak (säker bästsäljare i Tunisien där alla verkar röka) och sötsaker. Där inhandlade jag La presse, en av de två franskspråkiga dagstidningarna som utkommer i Tunisien. När jag frågade efter tidningen verkade kvinnan bakom disken inte så värst entusiastisk, och tidningsutbudet var magert. Här fanns just inga utländska tidningar, i mer turistinriktade affärer längs med huvudstråken hade jag bara lagt märke till engelsk och tysk skvallerpress. Det var alltså första numret av La presse år 2011, med pärmsidan som till stor del upptogs av presidenten Ben Ali med hustru Leila som önskade tidningens läsare gott nytt administrativt år 2011. Visste den korrupta presidenten att han två veckor senare skulle lämna landet? Efter försök att få uppehållstillstånd i Frankrike vilket inte lyckades blev hans tillflykts-ort Saudiarabien.
Artiklarna i tidningen kommer jag inte ihåg mycket av, intetsägande och tunt är kontentan. Det som fastnade i minnet var nyheten om hur staten hade infört påbudet att restauranger och affärer ska spara det gårdagsgamla brödet för att dela ut det till de fattiga – antagligen ett uttryck för Ben Alis goda vilja att lindra den ökande fattigdomen i landet.
text Sunniva Ekbom
foto Sunniva Ekbom & Wikimedia Commons
