En fransk utgåva av Ture Sventon i Paris stoppas eftersom Sveriges författarfond, som äger rättigheterna, inte vill att ordet ”neger” ersätts med något mindre rasistiskt. Man medger att klangen är unken men vill inte ändra i kulturarvet. Dilemmat är inte unikt i dag. Gällande nyutgåvor av Pippi Långstrump har det diskuterats om hennes pappa verkligen ska få vara ”negerkung”. Seriealbumet Tintin i Kongo granskas i domstol eftersom det har en nedlåtande och kolonial ton. Mark Twains mästerverk Huckleberry Finns äventyr väcker ont blod emellanåt och Agatha Christies klassiska deckare Tio små negerpojkar har döpts om till Så var de bara en.
Det är självklart att ordet ”neger” är tungt belastat, också på svenska. Ordet hade säkert negativa konnotationer även för femtio år sedan, men då var de så pass dolda att man kunde tala om negrer utan att ha ett rasistiskt uppsåt. I dag kan ingen använda ordet neutralt: den som kallar en mörkhyad person för neger gör det för att kränka honom, med vett och vilja.
En helt annan fråga är om revisionen av litteratur från femtiotalet och tidigare är rimlig ur ett konstnärligt, kulturellt eller politiskt perspektiv. Det finns en hel del som tyder på att så inte är fallet. Det exempel som gör mig mest upprörd gäller min personliga favorit Huckleberry Finns äventyr där ”nigger” ersatts med ”slave” i nyare engelskspråkiga utgåvor. Det är att beröva verket något av dess udd.
En slav är en människa som ägs av en annan människa. En nigger är en undermänniska som på grund av sitt klena förstånd och sina djuriska egenskaper är lämpad att vara slav. En slav kan vara upprorisk medan en nigger är kuvad. Att Jim omtalar sig själv som nigger visar att han själv inordnat sig i ett samhälle där rasismen är en naturlig över-ideologi. Huckleberry Finn är en antirasistisk bok som blottlägger denna överideologi som ett missförhållande. Boken berättar om hur protagonisten Hucks kulturellt inlärda moraluppfattning havererar då hans sympati för Jim – negern – växer.
Trots att boken genomsyras av humanism kan den inte frikopplas från sin samtid och det är också möjligt att hitta stereotypiseringar i den. Censuren av ordet nigger berövar verket på en del av denna komplexitet och är på så sätt både destruktiv och historielös. Önskan att revidera konstnärliga verk måste snarast ses som ett symptom på en allmän fördumning och en ovilja att läsa mellan raderna.
Sedan kan det förstås finnas enskilda situationer där kontexten (till exempel en barnpublik) gör omarbetningar önskvärda men grundregeln borde vara att konstnären eller författaren bär det moraliska och juridiska ansvaret för sitt verk. Likväl kan man efter en tid preskribera – uttryckligen utan att glömma eller gömma – gårdagens formuleringar. Vill förläggare helgardera sig finns förord och fotnoter att ta till.
När det gäller just ordet neger handlar censurivern om en överreaktion. Eftersom dess rasistiska klang är så uppenbar i dag är dess sprängkraft reducerad. Barn blir inte rasister av att läsa att Pippis pappa är negerkung i Söderhavet.
Däremot blir barn korkade om ingen vuxen är beredd att förklara och diskutera läsningen. Barn blir också korkade av att itutas att böcker antingen är bra eller dåliga, att ord har entydiga betydelser, att hjältar och skurkar är absoluta. En sådan dikotomisk världsbild torde om något trigga fördomar och rasism.
Dessutom: tar man bort ”neger” framför kung och kommer texten fortfarande att dofta kolonialt. En roman består inte bara av ord.
Fredrik Sonck
