1,2K

Lilla Teaterns tappning av Molières Den girige är säker men slätstruken. Asko Sarkola gör en charmig Harpagon som man hellre förlåter än fördömer.

Finanskrisen är ett praktexempel på girighetens följder. Om människor inte vore redo att offra allt för mammon skulle inte investeringsbluffar som Wincapita och svindlare som Bernie Madoff gro och frodas. Finansbubblor skulle inte växa sig enorma för att sedan spricka och dra med sig stater i fördärvet. Det är alltså inte bara Molières träffsäkra humor som gör Den girige till en aktuell pjäs. På mikronivå studerar pjäsen just den drivande kraft som på samhällsnivå ger upphov till ekonomiska och sociala kollapser.

Den rustika köksmiljön och Pekka Strangs Valère i väst och knäbyxor avslöjar att regissören Neil Hardwick tagit ett tämligen traditionellt grepp om komedin som första gången framfördes år 1668. Alltjämt är det penningbegärets förödande konsekvenser på familjerelationer som hamnar under lupp i Lilla Teaterns uppsättning. Däremot vittnar Sari Salmelas dräkter och avsaknaden av peruker på skådespelarnas hjässor om en tidförskjutning. Vi har lämnat 1600-talet och hamnat i fin de siècle – klockformade kjolar på damerna och smala pantalonger på herrarna vittnar om 1890-tal. Orsaken till tidsresan förblir däremot oklar, främst verkar syftet vara

Temperamentsfullt tolkar Asko Sarkola rollen som den giriga Harpagon, en snål patriark som försöker styra och ställa över sina medmänniskor. Illa går det för Harpagons barn när han beslutar sig för att ingripa i både sonens och dotterns äktenskapsplaner för att stilla sin penninglystnad och sina erotiska lustar. Roligt nog är det Asko Sarkolas egen son Sampo Sarkola som spelar Cléante – pojken som blir snuvad på sin fästmö av farsgubben. Sampo Sarkola gestaltar klädsamt Cléante som en smågrinig dandy som är tvungen att köpa på kredit hos handlarna för att kunna klä sig ”ståndsmässigt”. Med sina ljusa och smärta gestalter utgör Sampo Sarkola och Åsa Wallenius, som spelar dottern Élise, dessutom en effektfull visuell kontrast till den snikna Harpagon med okammad kalufs och sliten svart kostym.

Med en ständig lätt svank i ryggen och manér som verkar lånade av en äldre distingerad finlandssvensk herreman lockar Asko Sarkola till många skratt. Hans Harpagon är emellertid så sympatisk och charmig att man aldrig riktig förargas eller äcklas. Pia Runnakkos humoristiska tolkning av äktenskapsmäklaren Frosine får välförtjänt utrymme på scenen. Den beräknande Frosine utgör en kvinnlig motpol till Harpagon, men i jämförelse med sin manliga medtävlare ter sig hennes agenda humanare. Att mäklaren Mäster Simon (Joachim Wigelius) stereotypt gestaltas som en lismande jude känns däremot smaklöst – allt håller inte för tidens tand.

Lilla Teaterns Den girige är kul och, bortsett från den nyssnämnda schablonartade figuren, ganska oförarglig. Man har valt den säkra vägen, temperaturen ligger på jämn nivå genom hela föreställningen – det blir aldrig riktigt trist men heller aldrig hejdlöst roligt.

Hardwicks regi fokuserar på talet och handgesterna som ibland kan kännas lite tillgjorda. Skådespelarna bemästrar Molières snillrika prosa, här i Christer Kihlmans smäckra översättning, och levererar texten tydligt och melodiskt. Man lyckas styra upp de dråpliga missförstånden, men det slår väldigt sällan gnistor. Molières text får inte bränslet den behöver för att explosionsmotorn ska gå igång.

Isabella Rothberg

Lilla Teatern: Den girige. Text: Molière. Översättning: Christer Kihlman. Regi: Neil Hardwick. Scenografi: Ralf Forsström. Dräkter: Sari Salmela. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Asko Sarkola, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Åsa Wallenius, Amanda Löfman, Tom Wentzel, Pia Runnakko, Sixten Lundberg, Joachim Wigelius, Matts Stenlund, Eeva-Liisa Haimelin, Arttu Saarlea, Olli Hietanen, Jesse Raatikainen, Joonas Snellman.