Foto: Lorna Bartram

Att lita på barnens förmåga att tolka var viktigt för Anna-Mari Karvonen i arbetet med pjäsen Drömmen om en cykel av glas. På två år har den unga regissören hunnit lämna ett tydligt avtryck i den finländska teaterterrängen med sina visuella uppsättningar.

Att Totem-teaterns turnerande Drömmen om en cykel av glas är en barnpjäs anno 2011 understryks inte minst av att arbetsgruppen tog hjälp av nätgemenskapen Facebook under processen.

– Vi bad vänner och bekanta på Facebook svara på frågan ”Vad var vackert när du var liten?”, berättar regissören Anna-Mari Karvonen.

Karvonens målsättning för pjäsen var inte anspråkslös: hon ville sätta upp världens vackraste föreställning. Med hjäp av Facebook-kompisarnas svar och arbetsgruppens egna minnen och upplevelser skulle målet uppnås. Och visst lyser det småtrista allaktivitetshuset i Mattby upp när den suggestiva showen en mulen januariförmiddag har premiär. På den uppspända skärmen, som utgör scenens fond, rusar en fantasifull bildkavalkad förbi. I förgrunden försöker skådespelarna Pasi Lappalainen och Päivi Rissanen tillsammans med två udda figurer – ett talande kålhuvud och ett talande älghuvud – komma fram till vad som är vackrast i världen. Ja, utan tvekan är Drömmen om en cykel av glas både vacker och spännande – men absolut inte konventionell barnteater.

– Vi litar modigt på att barn kan läsa och tolka det som sker på scenen, att de med sin fantasi kan fortsätta berättelsen. Jag ville uttryckligen använda teaterns nya medel i den här uppsättningen. Barnen skulle inte få ett scenuttryck som är för lätt och färdigt tuggat.

nittiotalsestetik

Att det är unga människor som skapat föreställningen är uppenbart, inte minst i estetiken som tycks stamma från sent åttiotal och tidigt nittiotal. Det bjuds på kräppat hår, enhörningar, rosa galonbyxor, glittrande glansbilder. Fotografierna som projiceras på skärmen vittnar om en tid före digitalkameran och de psykedeliska animationerna för åtminstone en åttiotalist tillbaka till barndomens ljuva dagar. Precis som i Karvonens senaste projekt Godhet är, som Teater 90° satte upp, är det Milja Aho som står för den underfundiga scenografin.

– Milja är otroligt bra på detaljer, vilket inte minst syns i hennes animationer. Men det visuella är oerhört viktigt för mig överlag. Visuella och auditiva val är mycket viktiga och påverkar hela föreställningen. Det är ingen idé att göra teater om inte alla element dras till sin yttersta spets. Teatern ska inte som filmen avbilda verkligheten. I stället skapar man en värld på scenen och då kan man inte använda sig av ett alldagligt bildspråk, förklarar Karvonen.

Karvonen utexaminerades från Teaterhögskolans dramaturgiprogram förra våren och har redan gjort sig ett namn med uppsättningar som Fröken Julie på Svenska Teatern, Godhet är på Teater 90° och Gisellen keveys ja kuolema (Giselles lätthet och död) på danscentret Zodiak.

– Jag har själv varit förundrad över att det funnits så mycket jobb. Det är överraskande med tanke hur man oroade sig för framtiden när man ännu studerade.

Trots att Karvonen ursprungligen är helt finskspråkig har mycket arbete skett på svenska.

– Kanske är det lättare för mig att regissera på svenska, då fastnar jag inte vid detaljer i språket och orden utan tänker mer på gester. Det har varit riktigt fräscht att jobba på svenska.

baletten inspirerar

Trots studierna vid Teaterhögskolan är det ändå baletten som påverkat Karvonen mest. I sju år var hon elev i Nationaloperans balettskola, något som enligt egen utsago slagit ”oroväckande” djupa rötter i henne.

– Det innebär att jag har en viss estetisk förkärlek, jag tycker om raka linjer, en viss sorts rörelser och utseenden. Drömmen om en cykel av glas är också ett sätt för mig att göra upp med den skönhetsuppfattningen.

På samma sätt tycker Karvonen att pjäsens tematik är viktig för barn: Barn ska inte begränsas till att tro att bara vissa saker är vackra. En begränsad skönhetsuppfattning kan vara destruktiv, speciellt när det kommer till den egna kroppen.

– Den här föreställningen utmanar på så sätt idealen: ett älghuvud kan vara vackert, rymden kan vara vacker fast den är skrämmande.

Men baletten har inte bara format Karvonens smak utan också lagt tydliga spår i hennes regiarbete.

– Baletten har gett mig känslan för rum och lärt mig hur man utnyttjar rummet. Den har också gett mig en känsla för rörelse, rytm och hur man använder kroppen.

Som regissör gillar Karvonen att ha ett nära samarbete med ljud- och ljusdesignern, scenografen och i mån av möjligt också skådisarna. Inför varje nytt projekt omprövar hon sina arbetsmetoder och väljer tillvägagångssätt utgående från de konstnärliga målsättningarna.

– Man ska inte nöja sig med tidigare erfarenheter, man ska hela tiden sträva efter något nytt.

Under våren har Karvonen också arbetat med den tvärkonstnärliga föreställningen Lelele, som visades under nutidsmusikfestivalen Musica nova i början av februari. Karvonen regisserade föreställningen som kombinerade Lotta Wennäkoskis musik med Elina Brotherus videokonst. Nästa projekt blir troligen ett hörspel.

Överlag längtar Karvonen efter en andhämtningspaus efter de senaste hektiska två åren.

– Men det har varit roligt med olika sorters uppsättningar, att jag fått göra allt från Fröken Julie till barnteater. Man får på så sätt utforska olika perspektiv.

Karvonen menar att just barnteater möjligen är den mest angelägna formen av scenkonst.

– Teater ger människor hopp. Scenen kan vara en plats där utopin förverkligas. Åtminstone kan teatern ge verktyg för att gestalta verkligheten på ett annorlunda sätt och dessutom i en gemenskap. Det är viktigt speciellt för barnen. De ska ändå leva på den här jorden längst.

Isabella Rothberg

Totem-teaterns Drömmen om
en cykel av glas turnerar runt i skolorna.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.