Under Helsingforsveckan kunde den uppmärksamma flanören få njuta av färggranna pannlappar som var fästa vid de gamla lyktstolparna på Espen. På de brokiga pannlapparna i olika stilar, mönster och former hängde en lapp som upplyste läsaren om vem som virkat pannlappen och att man gärna fick gå hem med den och rapportera om dess nya hem på en nätsida. Bakom evenemanget stod TAITO, föreningen för hantverk och hemslöjd, och mycket riktigt kunde man också bonga föreningens medlemmar på en parkbänk i färd med att virka nya lappar i takt med att folk tog för sig.

TAITO:s pannlappsaktion är ett exempel på hur det urbana rummet de senaste åren har invaderats av konstnärliga uppslag och performance av olika slag. Jag skriver: invaderas, eftersom många av dagens urbana konstaktioner – till skillnad från den offentliga konsten – sker på eget initiativ och utan att nödvändigtvis be om lov. Det kan handla om redan etablerade konstnärers performanser och installationer eller om grupper av anonyma människor som gjort staden till sin genom stickgraffitin, gerillaträdgårdar eller små klistermärken med tankeväckande texter och bilder. Det handlar om evenemang, processioner och gatufestivaler som förvandlar staden från maktens centrum till en gemensam bakgård.

Men de är inte bara de spontana aktionerna som tycks ha ökat, även platsspecifika verk och skulpturer av mer officiell och ibland bestående karaktär blir vanligare. Det som en gång var avantgarde och lite konstigt är nu en självklarhet för varje urbant center med självaktning.

Den platsspecifika konsten och konsten i det urbana rummet brukar må bra i Europas kulturhuvudstäder. Så var det i Helsingfors 2000 och så är det även i Åbo 2011. I Helsingfors, i den numera skövlade Tölöviksparken, kan man fortfarande se spåren av kulturhuvudstadens satsningar: en konstpark. Parken är en av de saker som jag minns bäst från kulturhuvudstadsåret och som jag ännu nostalgiskt kan längta till. Det handlar inte bara om verken och estetiken (till exempel den underbara japanska stenträdgården), utan framför allt om den kollektivitet och vardagsrumskänsla som fanns i parken – inte minst tack vare växthuset som Kvinnor i extas lät bygga. De påföljande årens många ITE-konstutställningar samt torvbastuns popularitet är ett fint exempel på den kollektiva och folkliga betydelse parken kom att få.

I år har jag förmånen att följa med kulturhuvudstadsåret på mycket nära håll, i kulisserna för Åbo 2011, och en lycklig slump har sammanfört mig med många av konstprojekten i det urbana rummet. Sommaren är högsäsong för detta och den största koncentrationen av verk finns längs Aura å, stadens naturliga nav. Bland projekt såsom Flux Aura, Forskningsresa till Östersjön, Keramik i stan, Å-djuret eller Contemporary Art Archipelago hittas många lekfulla verk som får betraktaren på gott humör och att se stadens med nya ögon, men också många mer allvarliga betraktelser över till exempel Östersjöns tillstånd och ingrepp på stadens smärtpunkter. Typiskt för vår tids konstsyn är att många konstnärer har samarbetat med lokalbefolkningen och att verken är resultatet av detta kollektiva arbete.

Vilka spår dessa interventioner kommer att lämna efter sig i staden Åbos struktur och minne får framtiden utvisa, men just nu – mitt i detta kreativa överflöd – är det svårt att låta bli att fascineras av den betydelse som konsten i det urbana rummet kan ha. Man finner barnet i sig själv och man minns sakletandets glädje då man plötsligt upptäcker Timo Takala vardagliga texter på stenplattorna i Innergård i Åbo eller Jussi Valtakaris fågelljud i fonetisk skrift högt uppe i träden i Fågelsången i Helsingfors.

Rita Paqvalén

är litteraturforskare

 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.