En isdans orsakar skandal i det soliga Australien. Ursprungsbefolkningen hamnar allt som oftast i kläm mellan moderniteten och traditionen.
– Har ni träffat några abos ännu? Håll hårt i plånböcker och cigaretter!
– Det enda de köper för sitt socialbidrag är alkohol.
– Dom slår barnen. Dom slår kvinnorna.
– Dom vill inte jobba.
De stereotypa attityderna är många och omdömena från vita australiensare är ofta hårda. Inte alltid oförsonliga, men i Australien växer frustrationen över aboriginer som inte förstår att ”anpassa sig”.
Det vore lätt att rada upp fler mer eller mindre rasistiska citat om aboriginerna. Men i rättvisans namn måste man kanske också beskriva en typisk småstad ute på landsbygden i Northern Territory eller Queensland. De aboriginer man ser i gatubilden där är oftast utslagna, alkoholiserade. Hela familjer sitter i skuggan av ett träd och smuttar på öl. Barnen kutar omkring i trasiga, smutsiga paltor, medan föräldrarna och de äldre syskonen sitter stilla, stirrar framför sig eller småpratar. De sociala problemen är en realitet. I Northern Territory måste den som vill köpa några öl uppge namn och adress. De tuffa lagarna om alkoholförsäljning är uttryckligen utformade för att ”skydda ursprungsbefolkningens barn mot alkoholrelaterat familjevåld”.
Government support
På en uteservering i Darwin kommer en lätt berusad kvinna fram och ber om en dollar eller en cigarett. Vi sträcker fram vår taxfreeask, men genast kommer bartendern utrusande.
– Ge dig i väg härifrån, fräser han och vänder sig sedan till oss. Och ni skall förresten inte bjuda dem på nånting. Om dom lär sig att dom kan tigga här får våra gäster aldrig vara i fred.
Bartendern, en man i medelåldern, lugnar sig lite och tänder själv en cigarett nu då han väl kommit ut.
– Jag vet att många turister tycker att vi är hårda, rasistiska kanske, men vi vill inte uppmuntra den där livsstilen. Och vad ni än gör så bjud dem inte på sprit. Jag kan servera max två stop åt en aborigin. Får dom mera i sig slutar det alltid med bråk.
Han tittar lite urskuldande på oss.
– Ni måste förstå att dom som lever ute på landsbygden eller i reservaten är … annorlunda. Dom har ännu kvar en känsla för sin kultur, dom dricker inte och lever inte bara på socialbidrag …
Det offentliga Australien har gjort rätt mycket för att släta över gångna tiders oförrätter som involverar allt från de första kolonisatörernas våldtäkter och 1900-talets rashygieniska projekt till en allmänt nedlåtande attityd.
I dag har aboriginerna kompenserats med vissa exklusiva rättigheter, där det statliga ekonomiska bidraget, ”the government support”, ofta är som ett rött skynke för den mindre välbärgade vita befolkningen.
Isdanskontroversen
I offentligheten omnämns ursprungsbefolkningen ändå oftast i positiva ordalag. Det aboriginiska arvet är en viktig del av Australiens kultur och historia och är något som måste försvaras.
Den saken blev tydlig i samband med de olympiska spelen i Vancouver förra vintern. Vinter-OS är normalt inte någon nationell angelägenhet i Australien men då det ryska isdansparet Oksana Domnina och Maxim Shabalin gjorde en egen tolkning av en traditionell aboriginsk dans var skandalen ett faktum. Paret hade tidigare vunnit EM-guld med dansen och i OS blev det en bronspeng.
– Anstötligt. Kulturstöld. Skrattretande.
Så löd kommentarerna på radio och teve, ironiskt nog uttalade av vita isdanskommentatorer som oftast tillade något i stil med:
– Ja, själv är jag inte tillräckligt insatt i den aboriginska kulturen för att kunna göra en ordentlig bedömning men jag har talat med representanter från ursprungsbefolkningen som är det och dom är mycket kritiska.
Frågan är i hur hög grad man kan omtolka en främmande kultur utan att ens egen tolkning blir parodisk? Å andra sidan är ju isdansen en idrott (eller skall man kalla det en konst?) som per definition bygger på att en dans transformeras och omarbetas för ett nytt medium. I OS hade silvermedaljörerna från USA tagit sig an en indisk dans medan de kanadensiska vinnarna flörtade med spansk flamenco.
De upprörda känslorna handlade delvis om att en svag kulturs tolkningsföreträde utmanades. Hos Domnina och Shabalin var det som väckte anstöt framför allt kostymerna, även om också rörelsemönstren avfärdades som ”felaktiga”. Ursprungligen var Maxim Shabalin iklädd en brun kroppsstrumpa som skulle framhäva diverse kroppsmålningar. Till OS-finalen blev kroppsstrumpan ljusare på grund av de massiva protesterna, men också i övrigt betraktade de australiensiska kommentatorerna utstyrseln som ett mischmasch av symboler rykta ur sitt sammanhang.
Döende traditioner
Den konstnärliga tolkningen är alltså lätt att kritisera eller avfärda som etnotism – rasism ”med god avsikt”. Frågan är hur man skall förhålla sig till de röster som ropar på förbud? I det globala samhället delar, byter och omformar vi ju symboler på löpande band. Och i yttrandefrihetens namn skall väl åtminstone allt som inte är gjort med den uttryckliga föresatsen att förnedra eller förlöjliga vara acceptabelt, om än inte berömvärt?
Problemet är naturligtvis att styrkeförhållandet är så skevt. Trots att ursprungsbefolkningen upplever att mer och mer av kulturarvet går förlorat har de ingen möjlighet att frånsäga sig det moderna samhället och alla dess funktioner. Många aboriginer är också kritiska till att andra idealiserar tiden före kolonisationen. Balansgången mellan det som var och det som är, är svår.
– För min generation gäller det att bevara traditionerna. Barn som inte vuxit upp i aboriginska samhällen förlorar lätt en del av sin kultur, säger 28-åriga Natalie Juro. Min son gillar till exempel att fiska, och jag påminner honom alltid om att han måste rensa fisken i samma flod som han fångat den i. Floden måste få något tillbaka. Om jag inte lär honom de här sakerna så gör ingen annan det. Och en bit av kulturen dör kanske ut.
Men i försöken att bevara en egenart kan man ibland spåra rasistiska tendenser också bland aboriginerna.
– I’m a full blood aboriginal, proklamerar en gladlynt man vi möter i Mount Isa högljutt och stolt, flera gånger.
Det talas ogenerat om fullblod, halvblod, kvartsblod och så vidare. Bland aboriginerna har det diskuterats vilka rättigheter de inte helt renrasiga ska ha att delta i traditionella ceremonier. I dag är toleransen rätt stor, men det har den inte alltid varit.
Respekt och självrespekt
Mick Mundine är i fyrtioårsåldern och driver en fastighetsförmedling för aboriginer i Sydney. Han tycker att det är olyckligt att aboriginerna både fått och själva påtagit sig en offerroll.
– Vi behöver respekt. Men för att de vita skall kunna respektera oss måste vi först lära oss att respektera oss själva.
Mundine syftar på det utbredda missbruket bland aboriginer. Det obefintliga ölsinnet sitter i generna säger han. Och att ligga utslagen på gatorna och dricka upp sitt understöd bygger ingen självrespekt.
– Vi måste stå upp och kräva erkännande, men respekt är tvåvägsgrej. Ändå är det inte lika illa som när jag gick i skolan och historieundervisningen började med att engelsmännen kom till Australien. Det pratades aldrig om vår kultur eller vår historia. Den saken har förändrats och på så sätt har barnen det bättre i dag. De vita måste inse att vi var här först och att de i princip stal vårt land. Ändå tror jag att det är dags för vårt folk att resa oss och sluta älta det för flutna.
Text: Fredrik Sonck
Intervjuer: Heidi Grandell
