Mer än rosa och blått

av Ny Tid

Nästan alla har exempel ur sina egna liv. En skådespelare berättar om hur hennes lärare hela tiden uppmanade henne att spela ”kvinnligare” i en skoluppsättning av Woyzeck. En annan berättar om hur hon under hela studietiden bara spelade hora. En tredje fick inte spela amman i Romeo och Julia, läraren förklarade att hennes utseende gjorde att rollen som Julia var den enda tänkbara.

Att jämställdhet på teatern väcker debatt var uppenbart under diskussionstillfället som teaterföreningarna Lust och Cefisto tillsammans med Produforum ordnade på Luckan i Helsingfors förra veckan. Problemet är hur man går från ord till handling, säger Liv Elf Karlén, konstnärlig ledare för den svenska feministiska teatergruppen Teater Lacrimosa.

– Vi har tjatat men inte gjort något. ”Vi är redan jämställda för att vi har pratat om det” är attityden. Man har helt enkelt slutat lyssna på varandra. Det är ett farligt läge, diskrimineringsfrågorna glider i väg utan att någonting egentligen uppnåtts, säger Karlén.

Sexuella trakasserier är ett problem. Både svenska och finländska studier visar att det är tämligen vanligt fenomen inom teatervärlden. Statistiken visar också att majoriteten regissörer, teaterchefer, dramaturger och författare fortfarande är män.

– Om man aktivt strävade efter en fördelning enligt 60–40-principen så skulle det klart inverka på teatern eftersom strävandet i sig är att ta ställning. Det skulle också inverka på de roller som erbjuds män och kvinnor på scenen, säger Sonja Ahlfors, som tillsammans med Joanna Wingren utgör den finlandssvenska feministiska teatergruppen Blaue Frau.

Ahlfors och Wingren grundade Blaue Frau år 2006 för att få ”ett eget rum”.

– Vi upplevde en väldig frustration över fältet. Teatervärlden styrdes enligt en manlig hierarki där man som kvinna avvek. Det var mycket typecasting och kvinnorollen var smal. Fanns det fler än en kvinna i produktionen hände det ofta att man ställdes mot varandra, berättar Ahlfors.

Fortfarande är kvinnorollerna få och ofta ointressanta konstaterade skådespelare under diskussionen. Hur ska man då göra som kvinna om man upprepade gånger får en liten biroll?

– Man måste försöka ta plats med skitrollen, råder Wingren.

– Försök ändå älska rollen, säger Ahlfors.

Karlén har utarbetat metoden ”genusnyfiken gestaltning”, som hon undervisar i, både i skolor och på teatrar i Sverige och Finland. Metoden går ut på att man som skådespelare blir varse om hur könsroller påverkar ens val på scenen och lär sig bemästra koder knutna till maskulinitet och femininitet.

– De jag möter är oftast positivt inställda till metoden, eftersom jag förklarar att den handlar om att få tillgång till ett större register. Men förstås är många också rädda, folk vill inte inse att det finns vissa mekanismer som styr deras val och att de på så sätt kanske inte är så unika.

Karlén berättar att det finns skillnader i att undervisa i Finland och Sverige.

– I Finland är man inte så bekant med begreppen inom feminism, men man är kanske mer villig att genast pröva på, på verkstadsgolvet. I Sverige vill man diskutera mer.

Wingren, som senast arbetade i Sverige i samband med turnéföreställningen Svinalängorna, tycker å sin sida att diskussionen i Finland släpar efter jämfört med grannlandet.

– Jag blev inbjuden till Min morgon för att diskutera jämställdhet. Jag trodde det skulle bli en intressant diskussion. I stället diskuterade vi varför flickor gillar rosa och pojkar blått.

Karlén ser ändå ljus i mörkret.

– Teatern håller på att ändras. Vi arbetar mer postmodernt, publiken uppfattas inte längre som en massa. När vi luckrar upp föreställningen om publiken, börjar vi också dekonstruera föreställningar om män och kvinnor.

Isabella Rothberg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.