939

Scenkonstens nerv och nukänsla var uppenbar under Per Forma. Det två dagar långa evenemanget bjöd på föreställningar som både skrämde och tjusade recensenten.

Är det meningen att jag ska säga något? Jag uttalar orden och känner hur blickarna riktas mot mig. Jag grips av panik – svarade jag nyss på skådespelarens tilltal? Har jag precis förstört en performans? Åtminstone kan jag konstatera att jag för ett ögonblick lämnat den passiva åskådarens roll. Oavsiktligt ger jag mig in i föreställningen när jag rodnande frågar skådespelaren bredvid mig om jag ska säga något.

Att min värsta teatermardröm blir sann under The Invisible Stage (Den osynliga scenen) är däremot inte överraskande. Tematiskt är det just uppdelningen av människor i skådespelare och åskådare som regissören Davide Giovanza vill åt med föreställningen, som visades under evenemanget Per Forma förra helgen. Visserligen förväntar skådespelaren Juha Sääski kanske inte sig ett svar när han vänd mot mig frågar om det är något särskilt jag lägger märke till hos publiken på andra sidan salen i Söderviks gamla maskinhall – snarare är frågan retorisk. När jag hasplar ur mig min enfaldiga replik lägger han en tröstande hand på min arm, varpå föreställningen fortsätter.

Men händelsen aktualiserar ändå de frågor Giovanza ställer med sin metateater. I den snillrika och humoristiska dialogen mellan Giovanza och Sääski utnyttjas nämligen teater-i-teater både som motiv och medel. När skådespelarna som framför Hamlet iakttar pjäsen Mordet på Gonzago – verket-i-verket – förvandlas de till publik, säger Giovanza, som själv sitter bland festivalbesökarna. Utgående från tesen kan man ställa frågan om Giovanza och Sääski är publik eller skådespelare? Är jag fortfarande publik när jag yttrar mig högt? Trots att tankeövningen vid den osynliga scenen kan kännas en smula skrämmande gör den en abrupt varse om hur teatern som händelse är en konstruktion.

teater som marknad

Oförutsägbarheten och interaktiviteten skruvas upp ytterligare några grader i den berömda regissören Jan Ritsemas demoföreställning Theater As a Marketplace. Det tar några minuter för mig att inse att föreställningen är igång. Publiken tilltalas direkt av både ensemblen och regissören som slappt sitter på första raden och strör ut funderingar om cynism, holism, livet, döden och livet efter döden. Försenade besökare som kommer in i salen får höra hur de precis gått miste om ett sångnummer. Dels illustrerar ”lögnen” tanken om det föreställda – det som inte skett – som en del av verkligheten. Det är också en form av förnedring som skapar intressanta maktkonstellationer. Både publiken och skådespelarna positionerar sig för och mot den dominanta regissören och själva situationen: vissa leker med, andra vill avslöja leken.

Ett ”stopp” från Ritsema låter oss förstå att den sextio minuter långa performansen är över. Den ovissa stämningen som varvas med meningsskiljaktigheter och missföstånd är ett uttryck för idén om teater som en marknad. Ritsema menar att vi inte längre behöver berättelser i teatern, istället är han intresserad av den delade upplevelsen som kan skapas tillsammans med performers och publik – ett tillstånd där tankar möts och provoceras fram.

Kring det konstnärliga skapandet kretsade Giorgio Convertitos sympatiska danssolo Something Possibly Entertaining, där stand up och nutidsdans förenas i en underhållande show. ”Hur kan en heterosexuell, mogen man hålla på med nutidsdans?” får Convertito ofta höra –  en fråga som folk lättast klarar av att hantera genom att tillskriva honom titeln ”Italiens Jorma Uotinen”. Med parodierande danser och en varm självironi är föreställningen en avslappnad väg in i nutidsdansen och en spännande kontrast till Gabriela Aldana-Kekonis Art & Life. Här framför dansaren Aldana-Kekoni legendariska Deborah Hays koreografi med en oerhörd koncentration och precision. Den vackra dansen, mekanisk och organisk på samma gång, utgår ifrån en tankelek: tänk om varje cell i kroppen för ett ögonblick skulle iaktta livet som konst.

Uppträdandet avrundas med fågelkvitter och en sång som Aldana-Kekoni efteråt förklarar som ett av Hays ”omöjliga uppdrag”. Sången som påminner om en folkvisa ska nämligen sjungas med en röst som man annars aldrig använder till sång. Det är här som mycket av Hays charm ligger, förklarar Aldana-Kekoni. ”Det finns en skönhet i att försöka med något man aldrig kommer att lyckas med.”

närbild av hand

Höjdpunkten är österrikiska Milli Bitterlis performans I Did Once a Piece där hon genom tal och dans tecknar ett självbiografiskt konstnärsporträtt. Till en början berättar Bitterli om tidigare verk hon gjort ”Jag gjorde en gång ett stycke där jag sprang över golvet …” Greppet banaliserar konsten och blir effektfullt då det följs av en smäcker rörelseserie där vardagliga rörelser flyter ut i en intrikat koreografi. Humorn är ständigt närvarande, inte minst genom den mekaniska leksaksminken som jagar en plastboll på golvet – kanske också ett sätt att illustrera det repetitiva, det höga och låga i konsten. Trots allt är en klasskamrats spontana markering vid skolbänken det mest hänförande Bitterli någonsin upplevt i konstväg.

”Close up of hand” säger Bitterli avslutningsvis och visar språkets möjlighet i dansen. För ett ögonblick ser jag hennes hand i närbild utan en zoomande kameras hjälp – bara styrd av orden. En magisk nukänsla infinner sig – det välkomponerade programmet i Per Forma visar verkligen den nerv scenkonsten kan ha. En svindlande och eggande känsla av att precis vad som helst kan hända.

Isabella Rothberg

Per Forma ordnades 3–4.6 på Cirko-centret i Södervik.