Trygve Söderling.
– Ta till exempel Ny Tid, utropade Z med håret på ända, ett tidningskoncept som fyller ett verkligt behov, jag läste nyss mitt livs första nummer, den blir från och med idag gratistidning och distribueras till alla hem som vill ha den, det ska jag personligen se till!
Tilläggas kan att X, Y och Z politiskt, filosofiskt och sexuellt representerade en bred skala av möjligheter.
– Ideologi, det är när du inte ens kan föreställa dig en förändring, sa vänsterfilosofen Slavoj Žižek nyligen, intervjuad i TV-kanalen Al-Jazira om årets revolter. Finlandssvensk ideologi är när vi inte längre ens kan föreställa oss en annan ordning, en annan kulturpolitik, än den som fonderna utstakar. I en radiodiskussion några veckor tidigare (10.10) drog Gunilla Hemming, apropå fondernas könsfördelning, en parallell mellan Svenskfinland och Saudi-Arabien. Träffande, och också för andra parametrar än genus, tycker jag. Visst sitter vi i ett litet kungarike där en oligarki av prinsar, schejker och klaner dikterar hur oljekällorna som de har råkat ärva ska användas.
Beslutet, nej diktatet, att det anrika förlaget Schildts upphör och uppgår i Söderströms är ett färskt exempel. Var goda svälj. När ett par författare sen klagar över den drakoniska ordergivningen, förklarar de ansvariga att inte heller Stockmann eller Lindex diskuterar sina beslut på förhand med kunderna. Ett avslöjande argument, och det på minst tre sätt. Dels (1) är författarna inte ”kunder” hos förlagen, snarare tvärtom. Dels (2) kan man fråga sig hur långt Stockmann eller Lindex har råd att strunta i vad allmänheten tycker. Sånt kan nog bara fonderna göra. Ett varumärke är en känslig sak, särskilt om det finns alternativ. Men så har ju varken Stockmann, Lindex eller Kapp-Ahl (tills vidare) monopol i sin bransch, monopol av det slag som det sammanslagna SOS-förlaget blir. Av nån anledning uppmuntrar borgerligheten monopol i mediabranschen (förutsatt att den ensamma ”starka aktören” är de själva) samtidigt som borgerligheten inte har nåt emot diversitet bland underkläderna.
Viktigast är i alla fall (3) de hemliga drömmar som Bergh&Nybergs paralleller till stora, börsnoterade, multinationella företag avslöjar, à la freudiansk felsägning. Visst är, eller var, S och S kommersiella förlag som, rätt ledda, hittills t.o.m. kunnat gå runt (närmast på läromedel och enstaka andra ”produkter”). Poängen är ändå att bägge förlagen under största delen av sin existens också varit en sorts kulturinstitutioner och, givetvis, ideologiproducenter. Förlagsbranschen är underlig. Satsar man på rå marknadslogik och själviska bestsellerförfattare, à la det rikssvenska Piratförlaget, så gröper man på sikt ur förlagets kulturella kapital – se WSOY:s enorma goodwill-förluster under senare år. Ett riktigt förlag är inte en kvartalstänkande bokmaskin utan en litterär miljö där också smala och olönsamma experiment har sin självklara plats. Because we are worth it. Garvade förlagsmänskor (se Sara Ehnholm Hielms kolumn i Ny Tid 4.11) vet att det krävs en miljö om det (ibland) ska uppstå kvalitet, inte bara bestsellers utan också en och annan världsbildsformande klassiker – på ekonomispråk en steady seller.
Framför allt är en kulturellt rik miljö ett värde i sig. Ett värde som legitimerar att dessa semi-kommersiella företag stöds av diverse finlandssvenska fonder, trots att det ur nyliberal synvinkel snedvrider konkurrensen och åsidosätter den rena marknadslogiken. Kulturen i Svenskfinland kan inte fungera som Lindex för då skulle här snart säljas trosor och BH i bara en modell, en färg och en storlek. Eller, hemska tanke: är detta kanske just vad som redan har hänt?
I min hemliga dagdröm ingick tanken att fondledare X, Y och Z skulle vara kapabla att tänka, fundera och visionera offentligt. De skulle t.o.m. ha nån form av profil, själva vara en del av den kultur de fattar beslut om. En sorts motsvarigheter, alltså, till konstnärligt meriterade typer som Yrsa Stenius och Claes Andersson, som p.g.a. sina meriter skött viktiga offentliga uppdrag i Sverige och Finland (bl.a. pressombudsman respektive minister). Av naturliga, d.v.s. onaturliga skäl skulle dylika ”kommunister” aldrig komma på fråga som ledare eller experter i så kallade finlandssvenska överbyggnader. Svenskfinlands koncept är kapital före kompetens. Därför växer kapitalet och därför krymper kompetensen och kulturen, nu senast i förlagsbranschen enligt den matematiska formeln 1+1=1. Det är glest med essäister i dessa styrelser som drar upp de stora linjerna för staten-i-staten-Svenskfinlands kultur- och utbildningspolitik, och vi är så vana vid sakernas tillstånd att vi inte ens kan föreställa oss nåt annat.
Fondernas händer är bundna av donatorernas önskemål, brukar svaret vara när nån undrar hur det är möjligt att diverse slutna klubbar kan klubba av enorma beslut utan att ens försöka förankra dem offentligt. De är som ett gäng mullor som anser att Gud ”har sagt” att ingen demokrati behövs. Argumentet att ingenting får förändras bortser från att allt redan har förändrats. De flesta av donatorerna donerade i en helt annan tid, en tid utan täckande statliga stödsystem för professionella konstnärer och författare, en tid där någon ville uppmuntra sångkören i Bobäck men knappast kunde föreställa sig en fondförvaltning som vuxit till ett imperium med feta löner och inåtvärmande styrelser. Att donatorernas vilja nog kan tolkas extremt elastiskt när det passar, visar faktum att SFP årligen tullar sin egen Svenska Kulturfond på miljonbelopp – tidigare via täckorganisationen Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland (redan namnet är ironiskt) och idag, när det tricket blivit illegalt, i form av direkt partistöd. Det är möjligt att SFP anser att valaffischer är en sorts street art, men det är också möjligt att Finlands riksdag i längden inte håller med dem. Fondernas skattefrihet har motiverats med att de är allmännyttiga, men hur allmännyttig och kulturellt banbrytande är en valkampanj för Sture-Christian Eklund? Partiet spelar här ett farligt spel som en dag kan slå tillbaka hårt mot hela det (haha) tvåspråkiga Finland.
Jag vaknade upp med ett ryck, till verkligheten. Hur vansinniga drömmar får man ha, egentligen? Samtidigt fortsatte ett litet veck i vänstra pannloben envist att utmana mitt förkrossande överjag. Drömmar, konst och fantasier är viktiga för att man alls ska få syn på grejer. När sakernas tillstånd blivit så invant och självklart att du inte längre ens ser det absurda, då är det dags att flytta omkring möblerna.
Trygve Söderling
