När jag tappat sugen brukar jag ta till följande medicin:
ett skållhett bad och Liv Strömquist, skriver Anna Friman.
Om det, och om min plats i vardagslunken som badkarsromantiserande, lättviktarangstig, Times New Roman-häcklande högutbildad kulturarbetare skulle Liv Strömquist säkert kunna göra en utmärkt rolig och upplysande serie. Det att jag ligger där i badkaret och jobbar på ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck, att jag överhuvudtaget har ett badkar att ligga i, att jag äger det och inte överväger att kasta ut det till fördel för, säg, en ismaskin, att jag till råga på allt får skriva om det i en kulturvänstertidning – det är politik. Det är ideologi. Det är sånt som Liv Strömquist tecknar och skriver om.
Strömquist har varit min idol ett tag. Med sina tidigare album Hundra procent fett (2005), Einsteins fru (2008) och Prins Charles känsla (2010) har hon främst varit min privata väglederska och inspirartris i feministiska frågor, men med Ja till Liv! utvidgar hon och excellerar särskilt i spörsmål kring arbetspolitik samt ”en liten sak som kallas klassamhället”. Hon är respektlös och hård, rolig och elak. Ändå lyckas hon med konststycket att också verka lite snäll och härlig, men det kanske bara har att göra med att jag delar hennes ideologi.
Ramberättelsen för Ja till Liv! är en vetenskaplig historiekonferens ur framtiden. Så kommer Strömquist åt att skriva mänsklighetens politiska och ideologiska historia som hon ser den och spår den sluta. Det är såklart ingen munter spådom, men jag uppfattar att Strömquist inte bara analyserar, skäller och läxar upp, hon kommer också med upprop och förslag, då ofta i sin egen skepnad med plakat och banderoller, som t.ex. ”BARA FÖRBJUD ALL MILJÖFARLIG SKIT. PRONTO!”
Ja till Liv! är strukturerad enligt alfabetet från ”Arbetslinjen” till ”Öde ö”. Däremellan analyseras Barn, Eva Braun, Inkvotering, Kulturtant, Liberalfeminism, Manshora, Offerkofta, Queerposör och Xenofobi, för att plocka några exempel. Man blir frestad att försöka återge några skämt, men det är dömt att misslyckas. Visserligen är albumet möjligt att citera rent textmässigt, men det är ju serier, det är ju essäistik i det, varje tuschstreck spelar ju egentligen roll – att Strömquist ”ritar fult” har betydelse. Hon saxar ur tidningsartiklar, egen mejlkorrespondens, reklam, och klistrar in detaljerna (både text och bild) så att det ser helt prilligt ut. Det gör inget, för det är prilligt. Lika bra att få syn på det då, lika bra att dela den strömquistska tanken om att Amelia Adamo med anhängare faktiskt borde vallfärda till ens tröttbädd för att be om ursäkt för att man varit tvungen att läsa den dynga som tidningen Amelia et consortes producerar.
Min egen favorit i boken är nog det viktiga resonemanget om arbete. Som framtidskaraktärerna i boken berättar om vår tid (och nu försöker jag ändå citera): ”Det fanns en EXTREM mängd saker som skulle behöva göras, t ex städa och renovera nerslitna hyresrätter som beboddes av 5-barnsfamiljer, återanvända och återvinna alla sopor, hjälpa hemlösa på fötter ETC! I ett vidare, globalt perspektiv behövdes det byggas hus till miljontals människor, lära folk läsa och skriva, plantera miljontals träd för att hindra ökenutbredningen, tillverka medicin för enkla, botbara sjukdomar som t ex malaria. ETC ETC!!! Men konstigt nog uppfattade det dåtida samhället det som att det var ’brist’ på jobb, och att jobb behövde ’skapas’. … Folk blev utbrända av att 13 timmar om dan försöka komma på ett nytt sätt att sälja inrikesflygbiljetter.”
Ingen går fri för den strömquistska analysen. Inte ens de som är vana att sätta agendan från sina skymundanplatser och glansarenor; jag blir så uppfriskad här i min medelklassiga bubbellag. Det behövs folk – nej, det behövs konstnärer – som säger: sms-lån är resultatet av politiska beslut, utbrändhet är det, mobbning är det, äcklo-tv-program och gifter i maten är en konsekvens av politik.
För ett tag sedan klippte jag utan särskild avsikt ut följande Slavoj Zizek-citat från författaren Ulrika Nielsens vägg på Facebook: ”What does the term ideology mean today? For me ideology is present more and more at the level of daily life. We live in a strange era, at least in the west – people think they are outside ideology, they don’t experience it as ideology but the way you see things and don’t see things so that you can function in daily life – that is ideology.” Det är som om Strömquist sa, i kör med Zizek: ”Sorry, du är en del av systemet, du har en ideologi, get used to it, skärp dig.” Det är tydligt att hon ser att det brådskar. Det är också uppenbart att hon inte är särkilt skraj för att tala. I sina serier, som är essäer, lyckas Liv Strömquist med det som jag tror är mycket svårt: Hon identifierar det politiska i det påstått utompolitiska.
Anna Friman
Ja till Liv! Liv Strömquists ABC. Galago, 2011.
