Gunilla Thorngrens biografi över sexualupplysaren och eldsjälen Elise Ottesen Jensen är en imponerande tribut till en av 1900-talets mest intressanta och modigaste tanter, och ett övertygande argument för varför kön, klass och sexualpolitik hör ihop, skriver Rita Paqvalén.

Bästa fru Jensen, bli nu inte så förvånad över att jag vågar ta mig friheten att skriva till Er. Har åhört ett föredrag av Fru Jensen här i stan. Och bästa fru Jensen, nu är saken den att jag råkat ut i tämligen tråkig ställning. Den vanliga månadsregleringen har uteblivit. […] Får så till slut be så mycket om ursäkt för att jag besvärar fru Jensen. Men kära Ni, räck mig en hjälpande hand. Många varma hälsningar från en förtvivlad fru.

Citatet ovan är taget ur ett brev till sexualupplysaren och RFSU:s (Riksförbundet för sexuell upplysning) långvariga eldsjäl Elise Ottesen Jensen (Ottar). Oron för hälsan och ekonomin driver skribenten att vända sig till Ottar i ett fåfängt hopp om att hon skulle kunna hjälpa med abort. Hon har fem barn sedan tidigare, barnsängarna har gjort henne sjuklig, mannen är inkallad och de har skralt med ekonomin. Skribenten var inte ensam med sin oro  ofrivilliga graviditeter med misslyckade fosterfördrivningar, barnsängsdödlighet, socialt uteslutande och ekonomisk misär som följd var ett stort socialt problem då Ottar inledde sin verksamhet.

Brevet illustrerar väl de olika frågor som var centrala för Ottesen Jensen  å ena sidan klassfrågan, feminismen och kampen för arbetarklassens kvinnor, å andra sidan kampen för sexualupplysning, fri tillgång till preventivmedel och behovsbeprövad abort. Just dessa olika frågor står i fokus i den nyutgivna biografin Ottar och kärleken av Gunilla Thorngren, känd bl.a. för sin bok Grupp 8 & jag om den feministiska rörelsen Grupp 8. Sjuttiotalet och dess feminism glimtar också fram då och då som ett historiskt bollplank i den mångsidiga biografin.

smärtpunkterna

Ottar och kärleken är klassisk till sin struktur – livshistorieberättandet följer kronologins logik och privatlivet och arbetslivet flätas samman och används som varandras speglar. Kärleken, som redan framhävs i verkets titel, granskas både på det privata planet utgående från Ottars liv och som en sexualpolitisk, feministisk och socialistisk fråga. Thorngren konstaterar att Ottar var en föregångare för den under sjuttiotalet omhuldade tanken om att det privata är politiskt genom sin idé om att samhället inte kan förändras om inte människan gör det. Det privata framställs också som en drivkraft i Ottars eget arbete. Det privata handlar i Thorngrens tolkning om tre ”smärtpunkter” i Ottars eget liv: systern Magnhilds öde, den komplicerade relationen till Albert Jensen och förlusten av det egna barnet.

Elise Ottesen växte upp i Stavanger med en högkyrklig och konservativ prostfar och en mor som var medtagen efter att fött arton barn. Moderns öde och uppväxtmiljöns stränghet, och framför allt systern Magnhilds öde, kan ses som bidragande orsaker till Ottars senare värv som sexualupplysare och förespråkare för familjeplanering. Sexton år gammal födde Magnhild, undangömd i Danmark, ett utomäktenskapligt barn som brutalt togs ifrån henne och som hon aldrig fick återse. Det förlorade barnet blev ett trauma för Magnhild som hon aldrig återhämtade sig ifrån. Den andra axeln i Ottars liv är agitatorn Albert Jensen som kom in i hennes liv 1914, då hon jobbade som journalist på Arbejdet i Oslo. Tillsammans med Albert flydde Ottar till Köpenhamn, för att senare flytta till Stockholm. Från mitten av 1910-talet till mitten av tjugotalet försörjde hon sig som journalist inom vänsterpressen och som översättare, för att från slutet av tjugotalet alltmer övergå till att bli sexualpolitisk reformator på heltid. För eftervärlden är hon främst känd som en internationellt ansedd sexualreformator, men minst lika intressant är det arbete hon utförde inom SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation, Syndikalisterna).

feministisk agitator

Albert och Ottar är ”det moderna genombrottets barn”, och tillsammans förverkligade de den Ellen Keyska ”gemenskapen mellan fria själar”. De var, till slutet av 1920-talet, sinnebilden för det moderna, jämställda paret som levde och arbetade sida vid sida som älskande och kamrater med ett hem som var öppet för nya tankar och hjälpbehövande. Genom Albert tog Ottar steget från socialdemokraterna in i syndikalismens kretsar, men inte tomhänt. Med sig har hon sin feministiska och socialistiska övertygelse, och en bred bildning – inte minst inom det moderna genombrottets tradition. Båda var aktiva inom den svenska syndikalistiska rörelsen under 1920-talet och skrev i Arbetaren. Ottars feministiska övertygelse, hennes krav på lika lön oberoende av kön och hennes kamp för den kvinnliga arbetaren, gjorde henne besvärlig för den i grunden patriarkala rörelsen och för tidningen Arbetaren, men gav henne också många beundrare och goda vänner – bland dem arbetarfrun Helga Johansson (senare känd som författaren Moa Martinsson). År 1925 blev hon uppsagd från sin post som redaktör för kvinnosidan på Arbetaren, och inledde sin agitations- och sexualupplysningsverksamhet på landsbygden. Hon blev snabbt en populär föredragshållare som tänjde på lagens gränser och som trotsade preventivmedelslagen genom att i stugornas kammare förse arbetarfruar med såväl preventivmedel som råd. Senare efter RFSU:s grundande kom hon i sin rådgivningsverksamhet även att trotsa andra lagar och moraliska normer genom att förespråka onani, hjälpa särskilt utsatta kvinnor att få abort och homosexuella att hitta varandra – i en tid då såväl abort som homosexualitet var kriminaliserade. Hon arbetade även för att föra in sexualupplysning i skolorna och för en revidering av lagstiftningen gällande sexualdriftens variationer.

samtidens             strömningar

Styrkan i Thorngrens biografi ligger i hennes noggranna kartläggande, inte bara av Ottars arbete som sexualreformator och feministisk förkämpe, eller hennes insatser för judiska flyktingar under andra världskriget, utan också av den idéhistoriska kontexten till hennes upplysningsidéer, hennes feministiska och socialistiska övertygelse. Thorngren viker inte heller för det mindre smickrande draget i Ottars arbete under tjugotalet, d.v.s. hennes tilltro till rashygienen, och ger detta sitt eget kapitel. Hon betar sig igenom såväl det moderna genombrottets kanon, upplysningsskrifter och sexualpolitiska manifest som syndikalismens och den nymalthusiska rörelsens nyckeltexter. Feministen, familjekritikern och debattören Frida Stéenhoff får sitt eget välförtjänade kapitel och Ellen Key glimtar fram här och där (även om jag saknar ett resonemang kring Keys kärleksmoral som väl kunde ses som en viktig föregångare till Ottars familjepolitik). Även om det moderna genombrottet liksom sexualpolitiken vid 1900-talets första årtionden är väl kartlagda, saknar jag en diskussion kring den feministiska rörelsen och sedlighetsdebatterna i Ottars samtid, liksom kring de kvinnliga läkarnas arbete för sexualupplysning som pågick parallellt med Ottars arbete. Samtidigt är det uppenbart att biografin med sina 494 sidor knappast borde bli längre, och eventuellt i stället kunde förkortas genom att vissa återkommande resonemang kring det biografiska togs bort. Därmed sagt vill jag poängtera att verket som helhet är en imponerande tribut till en av 1900-talets mest intressanta och modigaste tanter, och ett övertygande argument för varför kön, klass och sexualpolitik hör ihop.

 

Rita Paqvalén

Gunilla Thorngren: Ottar och kärleken. En biografi. Norstedts 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.