Journalisten Thet Sambaths dokumentär gräver varsamt i ett kambodjanskt trauma. Här får bödlarna tala ut om Pol Pots skräckregim.
Det har visserligen gått ett par år sedan Thet Sambaths och Rob Lemkins Enemies of the people hade premiär – och SVT visade den i höstas – men visst var den värd att ta upp på Docpoint i alla fall. Dokumentären är mångfaldigt prisbelönad och kritikerhyllad på alla tänkbara sätt. The Suns recensent ville till och med att Thet Sambath skulle få Nobels fredspris.
Det är nog en för The Sun sedvanlig överdrift, men filmen är verkligen ett kambodjanskt försök att förhålla sig till ett nationellt trauma av gigantiska dimensioner. De röda khmerernas regim 1975–79 krävde kanske så många som 1,7 miljoner människoliv och de människor som handgripligen utförde avrättningar och mord lever fortfarande, många är idag medelålders. Sedan åttiotalet har offer och förövare levt sida vid sida ibland, som filmen visar, nästan bokstavligen ovanpå massgravar.
I ett utfattigt land, utan fungerande rättssystem, har det inte funnits några alternativ, men som en konsekvens är Kambodja också ett oerhört trasigt land. Till och med som besökare märker man av det och på gatorna i Phnom Penh kan man bli erbjuden både det ena och det andra – själv fick jag anbudet att för ett par hundra dollar skjuta en ko med ett raketgevär. Många har sett en direkt linje mellan de röda khmerernas skräckvälde på sjuttiotalet och dagens svaga, moralisk havererade, civilsamhälle. En annan dimension av sköt-dig-själv-attityden berörs i till exempel Somaly Mams bok De oskyldigas tystnad (2008) som handlar om landets ökända barnsexindustri.
Men just att bryta tystnaden är Thet Sambaths ambition med Enemies of the people. De som skall prata-om-det den här gången är de som deltog i sjuttiotalets massmord. Den journalistiska metod upphovsmannen använder för att nå sitt mål är imponerande. Med oändligt tålamod, genom att aldrig vara fientligt, fördömande eller ens kritisk, lyckas Thet Sambath bygga ett förtroendefullt förhållande till bönderna Suon och Khoun, som båda avrättat fler människor än de kan räkna. Vi lär känna människorna bakom bödlarna, deras ångest, ånger och trauman. Angreppssättet i intervjuerna är mjukt, relationen är vänskaplig – trots att Thet Sambath är en av dem som personligen drabbades av Pol Pots regim (hans far och bror dödades, hans mamma tvingades gifta sig med en militär och dog senare i barnsäng).
Men ambitionen att lyssna, få veta sanningen sträcker sig betydligt längre än till de obildade bönder som råkade bli kuggar i mordmaskineriet. Det verkliga sprängstoffet finns i samtalen med broder nummer två, som Pol Pots högra hand Nuon Chea kallades. Också här är Thet Sambaths förhållningssätt anmärkningsvärt vänskapligt, som om den forne khmerledaren var en äldre släkting.
Nuon Chea förblir visserligen reserverad och är förstås medveten om att han måste väga sina ord på guldvåg så länge kameran är påslagen, men Thet Sambath behandlar honom inte som en krigsförbrytare eller ens som en anklagad, en politiker, en intervjuperson. Varför detta daltande?
Kanske för att resultatet – rent journalistiskt – är oerhört gott: det är inför Thet Sambaths kamera som Nuon Chea för första gången erkänner någon form av skuld, att partiet ville eliminera ”folkets fiender”, att nationen skulle gå före individen.
Efter många års samtal och samarbete, som Thet Sambath själv kallar det, börjar det internationella rättsväsendets snara dras åt kring Nuon Chea. Innan han fängslas i väntan på rättegång hinner Thet Sambath berätta sin familjehistoria för honom. Nuon Chea säger sig vara ledsen för det som drabbat Thet och Thet säger att han tror honom. På något plan känns detta anmärkningsvärt, på gränsen till absurt, men Enemies of the people handlar inte om förlåtelse eller om det möjliga eller omöjliga i att förlåta. Den handlar heller inte om upprättelse, straff eller rättvisa. Ambitionen att lyssna är så genomgående och så allenarådande att den nästan är provocerande.
Fredrik Sonck
Enemies of the people (2009). Regi: Thet Sambaths och Rob Lemkins.
