Claes Andersson
Eller:
Är drömmen det fönster genom vilket vi kan se in i vårt hemlighetsfulla undermedvetna? Är det möjligt att bli medveten om allt det tidiga som kroppen ordlöst minns? Är drömmen, som Freud hävdade, ofta ett förverkligande av våra innersta önskningar eller av våra fobiska skräckfantasier? När vi drömmer att vi flyger, vad berättar det om oss? Varför återkommer samma mardröm gång på gång: vi går vilse, hamnar i farliga berg och störtar ner i stup och raviner? Har drömmarna sin egen struktur och logik? Hur upplever vi tiden i drömmen; kan det förflutna, framtiden och nuet vara samtidigt närvarande i vår drömvärld? Kan drömmarna fungera som vägvisare? Eller som brandalarm? När vi drömmer att vi är vakna, sover vi fortfarande eller är vi då vakna på riktigt? På vilket sätt är drömmen släkt med dikten? Är de syskon, kusiner eller bara avlägset släkt med varandra? Är drömmen kreativitetens och skapelsens outsinliga källsprång?
August Strindberg skriver i Ett drömspel:
Diktaren: Det har jag diktat en gång!
Dottern: Då vet du vad dikt är…
Diktaren: Då vet jag vad dröm är…Vad är dikt?
Dottern: Ej verklighet, men mer än verklighet… ej dröm, men vakna drömmar.
Gunnar Ekelöf, diktaren där drömmen och dikten ställvis sammansmälter, säger i Cahier I: ”Det så kallade drömmeriet har för mig aldrig varit annat än sömn med öppna ögon”.
Siegmund Freud, den moderna drömforskningens första centralgestalt, säger att ”dagdrömmarna är den poetiska produktionens råmaterial”. Också Ernst Bloch menar att dagdrömmen är ”ett förberedande stadium för den konstnärliga verksamheten”.
För oss som läser eller skriver dikt kan det vara intressant att förstå hur drömmen förhåller sig till dikten. Att de till sin struktur och språkliga logik står nära varandra verkar uppenbart. Dikten och drömmen bryr sig inte om naturvetenskapens lagar. I dikten faller man uppåt mot himlen eller befinner sig i en undervattensvärld där andning utan gälar inte är något problem. I sin mest uppenbara förbindelse utgör drömmen – den nattliga eller dagdrömmen – själva det betydelsebärande och ”innehållsliga” material som diktaren lyckas hålla kvar och förmedla i det poetiska språket. Drömmen kan vara det avlägsna och ändå ständigt närvarande landet, minnenas och barndomens landskap, ”landet som icke är”, besläktat med barndomens idealiserade lyckoland eller med döden, den långa sömnen utan återvändo. Drömmen är ofta en resa, inåt eller mot oändliga rymder som i Pekka Parkkinens dikt: ”I drömmen stiger man på bussen/resebiljetter behövs inte/platsen dit vi reser/finns inte/det här är en dröm”.
I drömmen gäller inte vakenlivets lagar och villkor. Där kan fjärilen, som i Verner Aspenströms dikt, utropa: ”Såg min första mänska idag!” Där är stenarna inte tyngre än dagg, som i Tomas Tranströmers dikt Balakirevs dröm, där tonsättaren B drömmer om tsarens droska: ”Den rullade fram över kullerstenarna/rakt in i det kråkkraxande mörka./Han satt ensam inne i vagnen och såg/men sprang ändå bredvid på vägen./Han visste att resan varat länge/och hans klocka visade år, inte timmar./Det var ett fält där plogen låg/och plogen var en fågel som störtat”.
Någon gång kan drömmen rymma en smärta så stor att den inte får rum annanstans än just i drömmen, som när Johannes Edfelt skriver (i Under Saturnus): ”I drömmen hörde jag alldeles tydligt detta: Om överingenjören en gång släppte lös tusentals ångvisslor och sirener, så skulle denna vanvettiga ljudorkan i plågsamhet ändå inte överträffa mitt skri. Ni ler, ni rycker till och med på axlarna. Men mitt skri, ser herrn, är så att säga ett metafysiskt skri. Det är i sanning himmelsskriande, det når längre än till Saturnus, ja längre än till Karlavagnen, Skorpionen och Berenikes hår. Det är ett himlastormande skri av saknad, och det måste till råga på allt förefalla överingenjören mycket otidsenligt. Det är ett skri efter en gud som inte finns”.
Visst känner vi igen dessa drömvärldar där kausalitetens lagar är upphävda, där tiden inte framskrider lineärt och där kronologin är raserad. I drömmen bränner Ikaros inte alltid sina vingar utan fortsätter sin narcissistiska himmelsfärd. Grässtrået besegrar med lätthet grävskopan och elefanten. Ur kanonernas mynningar växer blommor eller ålar som talar franska. Snön är lika svart som sotet är vitt. Mänskorna rör sig obehindrat genom glasväggar och genom varandra. I en av Sirkka Turkkas dikter flyger korna omkring ”med smällande juver”. I drömmen drömmer drömmaren att han drömmer att han drömmer.
Med en mera teknisk terminologi kan man säga att våra drömmar styrs av primärprocesser, primitiva och arkaiska lagar som är utvecklingmässigt äldre än hjärnbarkens funktioner. Hjärnans styrande och kontrollerande funktioner är åtminstone delvis satta ur spel.
Det finns en strukturell, ”språklig” interaktion och samstämmighet mellan dröm och dikt som inte är lika uppenbar och inte lika uppmärksammad som drömmens och diktens innehållsliga och upplevelsemässiga samstämmighet.
Var och en som arbetat med att skriva dikt (eller komponera/spela musik, måla bilder etc.) vet att förutsättningarna för att en dikt skall bli till är ett tillstånd av ”flow” eller inspiration, där jagets normala vakenfunktioner trappats ner och ersatts med ett tillstånd av stor koncentration på psykets förmedvetna och ”drömska” processser. Det är ett tillstånd av ”barnslighet” och hänryckning, ett regressivt och omnipotent själsläge, Münchhausens uppsluppna galenskap och högmod.
Precis som i drömmen är det i dikten av avgörande betydelse i hur hög grad diktaren vågar låta de irrationella, primitiva, demoniska och lekfullt skapande sidorna av sig själv komma till tals. Men dikt är inte en rekonstruktion av tidigare minnen och erfarenheter, inte någon restaurering av landskap och tillstånd som vi en gång upplevt. Dikten är innovativ och nyskapande. I den språkliga bearbetningen, ”språkets primärprocess”, skapas en helt ny verklighet, nya samband, nya belysningar, nya insikter som inte är kopior av tidigare upplevelser, utan som hämtar sitt material av det vi bär med oss av arkaiska, kollektiva, biologiska och individuella erfarenheter. Dikten ombildar och nyskapar dessa erfarenheter i den kreativa akten.
Diktens språk, liksom drömmens, är inte ”metaforiskt” i någon enkel, mekanisk mening. Bilderna och ”metaforerna” står inte där ”i stället för” något annat, utan är sin egen verklighet. Och diktens nya ”verklighet” kan sägas stå i en sorts ”ikonisk” korrespondens med vår inre verklighet, ungefär som en hysterisk förlamning av en arm står i en ”ikonisk” förbindelse med det psykiska trauma som utlöst förlamningen. Och dansen kan ses som glädjens, sorgens eller passionens ikoniska materialisering.
Mänskor som säger sig vara ointresserade av dikt anger ofta som orsak till sitt ointresse att dikt är någonting ”svårt och obegripligt”, någonting som upplevs närmast som en narcissistisk förolämpning. Men hur är det? Är våra mest intima och privata upplevelser utan intresse för andra? Det ligger någonting paradoxalt i, att vi undviker att tala om våra drömmar därför att vi tror att de är unika, konstiga och kanske också skamliga. Ändå är vi i våra drömvärldar oerhört lika varandra, kanske mera konforma än vi är i vårt vardagliga vakenliv. Kanske kunde vi uppnå en djupare och mera genuin gemenskap om vi vågade vara generösare och öppnade oss för varandra, i drömmens och i diktens namn.
Claes Andersson
