Pamfletten Guggenheimin varjossa varvar hårda ekonomiska fakta med en önskan om en demokratisk kulturpolitik. I pamfletten påpekar man också att den finska konsten – till skillnad från vad Guggenheim-rapporten låtit förstå alltid har varit internationell och alltid sökt sig utåt.
Under den senaste månaden, sedan publiceringen av Guggenheim-rapporten 10 januari har tongångarna gått höga i debatten kring Guggenheim-projektet. Helsingfors båda dagstidningar har dagligen varit fyllda med insändare för och emot, men också tidningarna själva har aktivt tagit del i diskussionen och i en viss mån även profilerat sig i förhållande till projektet.
Däremot är det inte sagt att processen och debatten varit demokratisk eller genomskinlig – tvärtom. I stället för att inbjuda till en sann demokratisk process, har projektets chefarkitekter skyndat på beslutet och reducerat behandlingstiden av ärendet till det minimala. Också debattklimatet har präglats av arrogans. Liksom i fallet den finlandssvenska förlagsfusionen, har man banaliserat de sakkunnigas och de berördas oro, och kritikerna av G-projektet har funnit sig beskrivna som bakåtsträvande knutpatrioter, ja rentav som sannfinländare. Guggenheim har utpekats som vår chans och en möjlighet som aldrig återkommer. Det är nu vi ska tänka stort och våga – och paralleller dras gärna till Aalto och Ateneum. Vad denna möjlighet egentligen innebär förblir oklart.
Felkalkyler i
G-rapporten
För många konstnärer och museianställda har det varit svårt att offentligt kritisera projektet. Anhängarna företräder makten, den finska konstvärlden är liten och det är lätt att bli stigmatiserad. Men även om många tiger av rädsla för sin framtid inom konstvärlden, finns det de som talar. En av dem är Kaarin Taipale som är redaktör för pamfletten Guggenheimin varjossa (på svenska ungefär I skuggan av Guggenheim) i vilken även Tuula Karjalainen, Aku Alanen, Patrizia Hongisto och Arja Alho deltar med varsin text.
Guggenheimin varjossa granskar debatten och rapporten sakkunnigt och ur många perspektiv. Nu är det inte kulturaktivister och konstnärer som för ordet, utan personer som antingen har haft ledande poster inom konstvärlden (Karjalainen) och politiken (Alho) eller som är specialister på innovation och branding (Hongisto), stadsplanering (Taipale) samt på hur stadens ekonomiska attraktionskraft kan mätas (Alanen). De är personer med en lång erfarenhet av att arbeta med antingen marknadsföringen av samtidskonst på en internationell och inhemsk marknad eller med stadsplanering, branding och kulturpolitik. Pamfletten handlar inte om ett tyckande, utan om hårda ekonomiska fakta varvade med en önskan om en demokratisk kulturpolitik. Och just noggranna kalkyler och en kulturpolitik som utgår från mångfald och kulturens basbehov är det som behövs i dessa tider där kulturen hela tiden stympas genom nerskärningar, muséer stängs eller hotas av nerläggningar och museiverket säger upp tiotals anställda.
Guggenheimin varjossa inleds med en längre text i vilken Kaarin Taipale beskriver G-processen, diskussionen kring den samt analyserar G-rapporten och vad den handlar om. G-rapporten består dels av en presentation av Helsingfors och en utvärdering av stadens kulturprofil, dels av en marknadsanalys. I sin artikel pekar Taipale på några av de större bristerna i rapporten, såsom den ekonomiska felkalkylen, den missvisande Bilbaoeffekten, den totala avsaknaden av konkretion samt framför allt, det hot Guggenheim innebär för de befintliga konstinstitutionerna. Redan nu vet vi att Helsingfors konstmuseum i Mejlans och Tennispalatset måste läggas ner om Guggenheim kommer. Likaså att staden blir tvungen att sälja Glaspalatset och Tennispalatset. Vad som händer med Designmuseet och Museet för byggnadskonst kan vi bara gissa oss till. De fakta och argument Taipale & co för fram är svåra att ignorera och pekar med önskvärd tydlighet på att G-projektet är illa förberett samt att det bygger på felaktiga kalkyler och på en naiv tro på att ett något föråldrat Guggenheim-brand ska rädda Finland.
Att det handlar om en, ur ekonomisk synvinkel, vansinnig ekvation där den ena parten satsar allt utan några som helst garantier och den andra gör enorma vinster utan några risktagningar. Just den ekonomiska frågan analyseras på ett övertygande sätt av Aku Alanen, som noterar att rapportens uträkningar inte enbart innehåller direkta fel utan också bygger på solskenskalkyler.
Konsthall utan egna samlingar
Guggenheim-rapporten präglas av en marknadsekonomisk branding- och innovationsjargong, men såsom Taipale och många med henne konstaterar, säger rapporten ytterst lite om själva innehållet eller om på vilket sätt Guggenheim ska berika stadens konstliv. I Guggenheimin varjossa fäster Tuula Karjalainen – som bl.a. lett både Kiasma och Helsingfors konstmuseum uppmärksamhet vid att G-rapporten i så liten grad handlar om själva innehållet, d.v.s. vad det är för slags konst som ska presenteras och vem som är med i själva urvalsprocessen.
Vidare fokuserar hon – i likhet med många andra på det faktum att det planerade Guggenheim inte är ett museum utan en konsthall utan egna samlingar. Avsaknaden av dessa är en verklig brist, påpekar hon, eftersom det just är genom arbetet med och utökandet av samlingarna som internationella nätverk skapas. Genom dessa både inhämtar man kunskap om det som pågår just nu och stöder den lokala konsten. Speciellt problematiskt blir detta mot det faktum att Helsingfors konstmuseums enheter måste läggas ner – rapporten och stadens ledning är mycket oklar med hur framtiden för stadens konstsamlingar och muséernas personal ser ut.
Hon poängterar vidare att den finska konsten – till skillnad från vad G-rapporten låtit förstå alltid har varit internationell, alltid sökt sig utåt och undrar om vi lider av ett slags kollektiv alzheimer som hindrar oss från att minnas de stora internationella utställningar vi haft under de senaste åren – från Picasso till utställningar från Guggenheims samlingar. Samarbete med stora aktörer ute i världen har gjorts tidigare och kan göras igen.
De 25 punkterna
Innehållet för oss till förpackningen och Helsingfors-brandet, som egentligen är A och O i detta sammanhang. Europaminister Alexander Stubb (saml.) konstaterar i en intervju (Yle 16.1) att Helsingfors är pop, men att ”vi saknar ett Eiffeltorn eller någonting liknande som skulle locka folk till Helsingfors eller Finland”. Enligt Stubb och de andra G-förespråkarna är det just en spjutspets och ett (internationellt) namn som behövs för att göra staden och landet känt. Stubbs uttalande är betecknande för försvaret för G-projektet och på något sätt typisk för det finska självförtroendet. Vi ser inte skogen för träden och går över ån efter vatten till den andra sidan där gräset alltid är grönare, mer attraktivt och framför allt mer värt.
Patrizia Hongisto, en av Aalto-universitetets brand-forskare, konstaterar att Guggenheim inte mera är ett brand som förknippas med nyhet och innovation. Hon frågar om Guggenheim verkligen tillför Helsingfors-brandet något nytt eller om det finns en risk att Guggenheim tvärtom stänger porten för andra möjligheter? Liksom många andra skribenter i boken påminner hon om att Bilbao-effekten bör glömmas och konstaterar att ett starkt brand först kan skapas genom att kulturens närvaro och kontinuiteten i kulturproduktionen stärks. Demokrati och branding bör gå hand i hand.
Demokrati är ett återkommande ord i Guggenheimin varjossa och något som skribenterna efterlyser i processen. Om Guggenheim överhuvudtaget ska övervägas måste en ny grupp tillsättas som utvärderar projektet ur stadens och den lokala kulturens perspektiv – och inte ur Guggenheims. Annars är det risk för att vi säljer ut och raserar vår egen kultur och det kunnande vi redan har för ett föråldrat och tomt brand. I slutet av pamfletten hittas en lista med 25 punkter som varje beslutsfattare och kulturaktör borde bekanta sig med, och som på ett bra sätt sammanfattar vad som står på spel i detta projekt. Jag hoppas verkligen att beslutsfattarna bekantar sig med boken och listan! Min personliga oro över Guggenheim handlar inte enbart om vad den gör åt de befintliga konstinstitutionerna, utan också vad som händer med det planerande citybiblioteket – men det är en annan diskussion…
Rita Paqvalén
Karin Taipale (red.): Guggenheimin varjossa. Into Kustannus, 2012.
