Viveca Dahls reportage från 2000-talets början fångar människa och speglar globaliseringen.
Reportaget är i dag en försummad journalistisk genre. Med ”reportage” menar jag inte alla de texter som ibland, lite slarvigt, kallas reportage. En lång, faktabaserad artikel är inte nödvändigtvis ett reportage. Inte heller det som ofta går under beteckningen feature eller featurereportage – det vill säga texter om allt från resmål till heminredning och hobbyer – är reportage. Och de personcentrerade artiklar om barnfamiljer, flyktingar eller bilägare som används för att illustrera hur myndighetsbeslut drabbar olika grupper i samhället är också de sällan Reportage med stort R.
Om essän är en mellanform mellan (den fiktiva) skönlitteraturen och den akademiska texten kunde man säga att reportaget är en mellanform mellan skönlitteraturen och den journalistiska (nyhets)artikeln. Det goda reportaget har i normalfallet kombinerat journalistikens sanningsanspråk beträffande innehållet med skönlitteraturens njutbara och reflekterande form och förmåga att ibland berätta genom undertext. Definitioner blir lätt vanskliga men med en så här ambitiös definition publiceras ganska få reportage i finlandssvenska och nordiska dagstidningar.
Jagberättande
Reportageböcker är däremot inte helt ovanliga, inte heller i Svenskfinland. Vissa driver en tes ganska starkt, ibland nästan som pamfletter, medan andra är mer reflekterande, undersökande. Till den senare kategorin hör Viveca Dahls Ingen människa är en ö som samlar nio utrikesreportage från 2000-talets början. Dahl är reporter på Vasabladet som också står som utgivare till samlingen. Reportagen har inte tidigare publicerats som sådana och är uppbyggda som reseberättelser från olika delar av världen som Dahl besökt i egenskap av journalist. Vi får följa med genom Göteborgskravallerna 2001 då Sverigebilden rämnar och på miljö- och fredskonferenser i Sydafrika, Japan och Kenya. I Saddams skugga reser Dahl genom norra Irak våren 2008 och hälsar på kurdiska barn med faddrar i Finland och hon ingår i Tarja Halonens journalistkortege i Västafrika 2009.
Jag antar att de texter som publicerats i Vasabladet ofta haft en tydligare nyhetsvinkel (jag har inte läst dem) men de utvidgade reflektionerna i Ingen människa är en ö är både stilistiskt säkra och insiktsfulla. Dahl odlar ett jagberättande och finns själv närvarande i texterna, ibland som skeptisk betraktare, ibland som läsarens ställföreträdare. I ett kort efterord konstaterar hon att ordet jag oftast är ett otyg i journalistisk text, vilket kanske är en onödig brasklapp. I reportaget kan jaget ha sin plats om det används ansvarsfullt – det väsentliga är hur skribenten hanterar sin journalistroll. Genom jagberättandet får de Dahlska reportagen däremot drag av en annan journalistisk genre: kolumnen.
Brett fokus
Reportagen är inramade med allmänna introduktionstexter som beskriver i vilket sammanhang och varför Dahl rest någonstans och avslutas med efterord som berättar vad som hände sen.
Det blir många möten både med makthavare och vanliga människor. De senare utgörs av invånare i de områden Dahl besöker och av finländare – företrädelsevis svenskspråkiga österbottningar – som bosatt sig på andra håll i världen. Reportagen är uppbyggda enligt en roadmoviemodell där reportern skildrar möte efter möte, människa efter människa, land efter land. Modellen har sina fördelar och nackdelar.
Till nackdelarna hör att texterna saknar en sammanhållen dramaturgi och att alla möten inte tillför speciellt mycket. I synnerhet då antalet tjänstemän, politiker eller officiella ceremonier blir för stort – som i Västafrikatexten – känns texterna för långa, för triviala.
Till förtjänsterna med roadmoviegreppet och de många mötena hör att det sammantagna intrycket ändå blir just det som är bokens titel, att ingen människa är en ö, att hela mänskligheten tillhör samma fastland och att klockan, då den klämtar i globaliseringens elegi, också klämtar för mig. I reportaget från Kurdistan – i mitt tycke bokens klart bästa text – blir journalistiken direkt berörande. Trots det undrar jag om det inte hade varit än mer effektfullt att bygga texten kring ett eller två personliga öden, att djupdyka i en människa och via hennes historia skildra det stora skeendet? Det finns en orsak till att det upplägget är så oerhört dominant inom till exempel dokumentärfilmen.
Samtidigt är det lätt att som journalist inse de praktiska svårigheterna; tolkningsproblematiken, snäva tidtabeller och uppföljningssvårigheterna. Då schemat är tight är det episodiska berättandet en praktisk och fungerande strategi.
I dagstidningar
Helhetsintrycket är ändå positivt och under läsningen börjar jag sörja reportagets svaga position inom finlandssvensk dagspress. Också i Hufvudstadsbladet, som ändå har hyggliga resurser, är långreportage ganska sällsynta. Det är knappast för att det skulle saknas journalister som kan skriva reportage – jag kommer på rak arm på en handfull som publicerat reportage bokform.
Om man ser på hur väl det visuella reportaget mår – (teve)dokumentären, alltså – är utvecklingen märklig. Dokumentärer av hygglig klass sänds ganska ofta på TV och deras popularitet syns också genom allt mer omfattande festivaler, som Doc Point. I jämförelse med vad en dokumentär kostar att producera är reportaget dessutom billigt. Men kanske inte så billigt att det enligt gängse dagstidningslogik är kostnadseffektivt att journalister ägnar några veckor åt en enda text.
I stället är journalister som vill skriva ambitiösa reportage alltså hänvisade till bokformatet. Det möjliggör å ena sidan behandling av större tematiska helheter men är å andra sidan också ett format med begränsningar. Till exempel har många reportageböcker ambitionen att binda ihop fler texter vilket innebär att enskilda kapitel kan vara både onödigt långa och sakna det fokus som den kortare dagstidningsformen tvingar fram. Dessutom kan tidningsreportaget vanligen nå en större publik.
osynliga journalister
Men det är inte heller så att reportaget skulle vara någon omöjlighet i dagens medielandskap. Helsingin Sanomats Kuukausiliite satsar på kvalitetsreportage i längre format och den numera nedlagda Hbl-bilagan Volt publicerade, vid sidan av livsstils- och konsumtionskrafset, faktiskt en del genomarbetade och fina texter. En rikssvensk satsning som lär gå runt ekonomiskt – sedan starten 2008 har man värvat smått otroliga 25 000 prenumeranter – är magasinet Filter som i stor utsträckning lever på långreportage.
Ytterligare ett svenskt exempel Maciej Zarembas polemiska DN-reportage om allt från skolpolitik till diskrimineringsjuridik. Man behöver inte hålla med journalisten om de teser han driver, men oj vad läsningen engagerar och väcker debatt.
Den synliga, fortfarande sakliga, men aktivt värderande och närvarande journalisten är ofta en gemensam nämnare i de reportage som får genomslag i dag. I dagstidningarnas halvreportage förväntas reportern däremot ofta ha en roll som inte bara är undanskymd (det är oftast okej) utan till och med osynlig – och det hindrar många texter från att bli verkligt intressanta, från att engagera.
Viveca Dahls reflekterande texter om globaliseringen engagerar. Om berättelsen om kriget mot terrorismen och dess bihistorier präglat 2000-talets början lyckas Dahl flytta fokuset tillbaka till den globaliseringsprocess om präglade 1900-talets slut, och som de senaste 12 åren fortgått med oförminskad styrka och förändrar värden mer grundligt än vad Bush korståg gjorde (snarast var det väl en biberättelse till globaliseringens stora narrativ).
Viveca Dahls förmåga att hitta paralleller mellan det lokala och det globala gör att det inte är någon tvekan om för vem klockan klämtar. Den klämtar för oss.
Fredrik Sonck
Viveca Dahl: Ingen människa är en ö. Vasabladet/HSS media, 2011.
