Det finns två anledningar att följa med det amerikanska presidentvalet. Den första handlar om att USA:s president har potential att ställa till med mer elände än någon annan levande människa. Den andra handlar om politiskt nörderi – valkampanjerna, strategin, taktiken. Själva spelet är fascinerande både trots och på grund av sin cynism.
Om ett år kommer USA:s president att heta Barack Obama, Mitt Romney eller Rick Santorum, om inte något alldeles oförutsett inträffar. Den sittande presidenten Obama har haft en kämpig ämbetsperiod och kan inte vara säker på omval. Ärkekonservativa Santorum vore det sista världen behöver och men just nu talar det mesta för att den moderatare Romney blir det republikanska alternativet. Han anses också ha en bättre chans än Santorum att utmana Obama även om den faktor som torde ha störst betydelse för valutgången är arbetslösheten. Om den sjunker månaderna innan valet får Obamas utmanare svårt.
Ska man se något gott i att Romney torde bli republikanernas presidentkandidat är det att den konspiratoriskt lagda, hyperpoulistiska Teapartyrörelsen i någon mån tvingas ut mot marginalen, trots sitt stora mediala genomslag de senaste åren. Det kan förstås hända att Romney utser en starkt konservativ vicepresidentkandidat – som John McCain gjorde 2008 med Sarah Palin – men han kan också välja någon som kan ge draghjälp i mer liberala delstater och räkna med att högerfanatikerna – som betraktar Obama som Antikrist – röstar på honom om han så skulle vara en normalbegåvad schimpans.
En annan fråga är hur mycket man skall bry sig om ett främmande lands val. Som europé kan man beklaga alla de amerikaner som får lida på grund av liberala vapenlagar, dåliga sociala skyddsnät och trångsynt religiositet, men i slutändan måste man ju ändå acceptera den nationella självbestämmanderätten, åtminstone i de fall då politiken inte kränker grundläggande mänskliga rättigheter.
Men den amerikanska presidentens göranden och låtanden i utrikespolitiken är sannerligen inte en entydigt intern angelägenhet. Fler onödiga krig behövs inte och den amerikanska förnekelsen av klimatkrisen måste få ett slut. Att omvärlden direkt eller indirekt stöder eller sympatiserar med mindre blodtörstiga och mer klimatvänliga kandidater är egentligen inte märkligare än att man stöder demokratisträvanden i arabvärlden.
En annan anledning att bry sig om den amerikanska inrikespolitiken är att amerikanska politiska idéer tenderar att transformeras och sedan få fotfäste i Europa. Den tokliberalism som vissa högerpolitiker mässar är i någon mån ett anglosaxiskt arv. Och den värdekonservatism som europeiska populister odlar har ofta amerikanska drag.
Det hopp om ett vitalare politiskt mittfält som också tändes i Europa efter Obamas seger 2008 har däremot inte infriats. Överlag är det nästan förbrukat. Fredspriset som den nytillträdde presidenten tog emot i Oslo 2009 är solkat och framstår i dag som en blunder av större format från den norska Nobelkommitténs sida. Priset borde inte delas ut som uppmuntran till aktiva politiker, i synnerhet inte till sådana som inte sjunger på karriärens sista verser. En liten gnutta hopp finns ännu och det är att Obama, om han blir omvald, inte behöver bekymra sig lika mycket om opinionssiffror. Egentligen är det ett demokratiskt dilemma, men det är under den andra – och sista – perioden som presidenten kan fatta progressiva, mindre populära men kanske nödvändiga, beslut.
Fredrik Sonck
