I en rättsstat innebär principen om maktdelning, enligt skolboken, att domstolar skall tillämpa lagstiftning och praxis oberoende av direkta eller indirekta politiska eller moraliska påtryckningar från makthavare, medier eller den allmänna opinionen. I vår del av värden fungerar åtskillnaden oftast ganska bra, men inte alltid. På det internationella planet är det till exempel vanligt att starka aktörer tolkar juridiska spelregler ganska godtyckligt och till sin egen fördel. Dömda krigsförbrytare kommer sällan från stormakter. Detta är inget nytt.
Men också på det nationella planet kan det som är juridiskt möjligt påverkas av vad som är politiskt önskvärt. Det är kanske för mycket att säga att den norska rättsstaten sätts på prov i rättegången mot Anders Behring Breivik, men visst har den politiska dimensioner. En orsak är att Breiviks uttalade motiv är politiskt. En annan är att hans gärning är så exceptionell och gjorde själva demokratin till en part i målet.
Skuldfrågan är i det här sammanhanget ointressant, eftersom det inte råder några tvivel om den. Det problematiska är straffpåföljden. Ska Breivik dömas till fängelse eller få rättspsykiatrisk vård? Juridiskt sett ska det senare alternativet tillämpas ifall någon utfört ett brott till följd av en allvarlig psykisk störning.
Men i fallet Breivik finns det också två indirekt politiska motiv att förklara Breivik som sinnesrubbad. Det första handlar om att det kan vara bekvämare att se Breiviks dåd som ett grymt utslag av galenskap än som en extrem men medveten politisk aktion. Man kan förstås säga att mord alltid är galenskap men det är att göra det lätt för sig och begränsar förmågan att förstå allt från nazisternas illdåd till islamistiska terrordåd och underrättelsetjänsters beställningsmord. Det andra politiska motivet handlar om att det i Norge är praktiskt möjligt att spärra in Breivik på obestämd tid om han döms till rättspsykiatrisk vård medan en ”frisk” människa kan sitta i fängelse i maximalt 21 år.
Om Breivik alltså i lagens mening skulle ha varit frisk då han avrättade ungdomar på Utøya och Norge håller på rättsstatens principer finns det bara en rimlig och möjlig dom. Den innebär att Breivik kan vandra fritt på Oslos gator i början av 2030-talet. Vid samma tidpunkt kommer många av de ungdomar som undgick hans kulor att vara i den åldern då man traskar runt med barnvagn.
Vetskapen om detta är till sin natur en politisk vetskap och i vilken mån de psykologer och jurister som skall bestämma Breiviks öde låter sig påverkas av den är svårt att veta. I åtalet mot Breivik, som publicerades förra veckan, yrkar åklagarna i första hand på rättspsykiatrisk vård eftersom undersökningar ska ha visat att Breivik var psykotisk då han utförde dåden. Det är en ganska tänjbar diagnos som det är svårt att ta ställning till. Anmärkningsvärt är däremot att den diagnos som ställdes i november betecknade Breivik som paranoid schizofren, vilket kritiserades mycket hårt av fackmän. I det fallet kunde vem som helst också se att det som låg till grund för diagnosen – Breiviks konspirationsteorier, grandiosa självbild och martyrskap – är element som också odlas aktivt inom den rasistiska rörelsen i Europa, med allt vad det innebär av judekonspirationer och Eurabiamyter.
Om det finns en riktig – i juridisk-medicinsk bemärkelse – sinnessjukdom hos Breivik måste rättegången visa. Beroende av utslaget når vi olika politiska konklusioner. Ett 21-årigt fängelsestraff skulle upplevas som en gigantisk kränkning av det som kallas det allmänna rättsmedvetandet. Rättspsykiatrisk vård skulle inte bara sjukförklara Breivik utan också diagnostisera, individualisera och i viss mån trivialisera den rasistiska ideologi som i sig inte är en sinnessjukdom.
Fredrik Sonck
