Ibland är teater bara magiskt. Som igår (27.2), till exempel.

Efteråt, då jag satt på bussen hem från Åbo kunde jag känna texterna i kroppen, rösterna på huden och hela bussen med dess maskinljud, ljudet från hjulen mot asfalten och avlägsna röstsurr blev en ny, möjlig scen. I bästa fall är teater just så här; ett förkroppsligande, en sinneskärpning och en utmaning för tanken. Och vissa former av teater tränger sig på eller in i mig som publik och tvingar mig att utnyttja alla mina sinnen, inte bara slarvigt betrakta och lyssna, utan aktivt skapa mig egna visuella gestaltningar av kropparna, rummet. Hörspel är ofta en sådan teaterform. I frånvaron av synliga kroppar blir rösterna kroppsliga och rummet förmedlas genom ljud och verbala beskrivningar och antydningar.

Åbo Svenska Teater har sedan våren 2011 lyft fram den finlandssvenska dramatiken genom olika satsningar – seminarium, läsdrama, samtal och nu senast Hörspelsbio, som arrangerades av Radioteatern i samarbete med ÅST. Urvalet bestod av två hörspel ur Radioteaterns arkiv: Boll faller ur skåp av Anders Larsson (1984) med Patrik Drake som regissör och och Om bettlare och vägmän (2003) av Susanne Ringell med Solveig Mattsson som regissör. Pjäserna fungerade ovanligt bra ihop trots sina olikheter till tempo och innehåll, och de bands ihop bl.a. av att pjäsförfattarna själva spelade i varandras pjäser. Att höra dem spela mot varandra i Larssons åttiotalspjäs var ganska spännande – inte minst då båda var närvarade under kvällen och kunde reflektera över sin egen upplevelse då och hur det kändes att nu, trettio år efter dess tillkomst, höra hörspelet.

Det kändes högtidligt att sitta bänkade i de röda bänkraderna på Studioscenen tillsammans med tjugo andra, att låta blicken vila i halvdunklet och öronen, kroppen ta in texterna och rösterna. En delad, men ändå ganska privat upplevelse. Eller såsom Radioteaterns dramaturg, Janina Jansson, benämnde känslan: en intim upplevelse.

I Boll faller ur skåp satt vi verkligen där, mitt i det trånga, absurda rummet med rösterna kretsande runt oss – viskande, trängtande och suckande. Det var intressant att notera hur föreställningen, med sina trettio år på nacken, använde sig av långa, utdragna pauser och tveksamheter som i dagens snabbt förbiflimrande mediavärld närmast känns exotiska. Från Larssons öppna, med minimalistiska medel skapade rum klev vi in i ett helt annat slags rum i Susanne Ringells pjäs – ett bullrigt simhallsrum inspelat i Georgsgatans simhall, under den vanliga kvinnoturen med en autentisk ljudvärld. Ljudet av badande och pratande kvinnor, bastuugnens fräsande då bad kastas, kroppar som tvättas och masseras, och drycker som förtärs ger lyssnaren en ganska konkret och fysisk förnimmelse av badhuset, en känsla av ångmättad närvaro. Och genom dialoger och monologer öppnade sig pjäsen både utåt mot världen och in i personernas mentala, i många fall ångestfyllda inre.

Hörspelsbion, med sina fina pjäser och efterföljande samtal, väckte min törst och nyfikenhet på alla de dramatiska pärlor som hittas i Radioteaterns arkiv. Till skillnad från vanliga teaterföreställningar är dessa uppsättningar sparade intakta och kan spelas upp på nytt – när som helst! I väntan på nästa Hörspelsbio – kanske i Åbo eller på en teater nära dig − kan du t.ex. lyssna på Radioteaterns följande föreställning (Radio Vega 6.4 kl. 17.10) Per la gloria med text av Gunilla Hemming och regi av Solveig Mattsson. Eller ta del i ”Vårt dramatiska arv”, ett seminarium om den finlandssvenska dramatiken som arrangeras 13.4 i Åbo av SLS i samarbete med ÅST (se www.sls.fi). Och framför allt: gå och se de finlandssvenska pjäser som just nu spelas inom olika teatrars repertoar!

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.