1,4K

Dikterna i My Lindelöfs Skogen i mitt hus är språkligt och stilistiskt rika. I varje svit finns någon dikt, i varje dikt någon rad, i varje rad något ord, som bryter sönder en allt för syntetiserande läsning, skriver Tim Andersson

Visst råder i My Lindelöfs andra diktsamling, den elva år gamla Alla deras namn, ett tematiskt underskott på mänsklig närvaro, och visst lurar ibland en kvävande ångest i de korta dikternas omgärdande vithet. Men på andra sidan texten och boksidan väntar hela tiden den möjliga befrielsen: naturen.

Det var och är en otidsenligt romantisk bok. Jakten på transcendens och autenticitet har länge betraktats med djup misstänksamhet av den materiellt undersökande samtidspoesin.

Lika otidsenligt är Lindelöfs vackra språk, som hon utan vare sig ironi eller desperat idylliserande á la Eva-Stina Byggmästar öppnar upp mot det där grönskimrande ljuset, mot myrstackarnas och trädstammarnas gåtfulla kommunikation. Ibland, som i de här raderna, kan det anta den rena lovsångens naiva uttryck:

 

Susande växtlighet, i dig

vräker jag ner min själ för hos mig

mår den illa. Låt den vara

hos dig i dina klara mirakel.

 

I poetens nyanlända tredje samling dikter, Skogen i mitt hus, råder definitivt andra lyriska förhållanden. Redan på andra sidan sker ett uppvaknande, och det är inte precis något hisnande, tranströmerskt fallskärmshopp från drömmen. Jaget ramlar ur sängen, halkar ur sömnen, slår i golvet med näven i en ”kärringknut”.

Det visar sig vara ett uppvaknande från allt vad mystisk tillförsikt heter. Lovsången har tystnat, tonen mörknat. Där jagutplåning i förra boken kunde framstå som en utopi, ett lyckligt överlåtande av alla livsbetingelser till något gåtfullt Annat, är den nu en akut och ofrivillig realitet. Håret lossnar, tankarna blir mjuka som dun. Samtidigt skiftar perspektivet från första till tredje person, som om jaget glider undan för sig självt.

Tillsammans med jagutplåningen, eller kanske före, kommer språklösheten. Tystnaden sluter sig kring den isolerade kvinnan. I tre rader fångar My Lindelöf på ett fantastiskt sätt både minnet av språkets möjligheter och den mardrömslika förlusten av desamma: ”Det finns ett slags trappor i orden, räcklösa / branta, ibland bara lodräta stigar / från tystnad till tystnad”.

Så vad har hänt med den möjliga befrielsen från förr: naturen? Den har blivit hotfull, aggressiv, expansiv. Den utökar sina domäner, tränger sig på. Snart har den helt tagit över det hus som vid sidan av diktjaget utgör bokens huvudperson. ”Ulliga djur” flyttar in. Taket täcks av mossa. I en av de sista dikterna har processen närmat sig sin fullbordan:

 

Efter mig kommer grävlingarna.

Här och där

är golvet redan mjukt som mull.

Huset förbereder sig.

 

Skogen i mitt hus beskriver en skriande ångestfylld process där allt fast förflyktigas, alla gränser överskrids: ute – inne, subjekt – objekt, natur – kultur, dröm – vaka, språk – stumhet.

Visst kämpar jaget emot. Krampaktigt söker hon sig till det materiella och konkreta i tillvaron: fiskfjällsmönstrade tapeter, tvålkoppen. Hon pressar kinden mot den skära vaxduken (som genom doften av lök och fläckarna efter flugor och rostiga häftstift står i direkt förbindelse med det förflutna och sinnliga) så länge att det smärtar när hon drar loss den.

Nej, hon accepterar inte situationen: ”Mina varmaste nej hoppfullaste nej”. Ändå tvivlar hon inte på utgången. I sista dikten konstaterar hon: ”En dag kommer jag att tappa bort mig / i skogen i mitt hus.” Och några rader längre ned: ”Jag kommer att irra runt i cirklar / tills jag faller ner i min egen grop.”

Så vad är det som har framkallat det här tillståndet? Hur hamnade jaget i detta Underland?

Ja, det är inte lätt att veta. Varje handfast tolkning av Skogen i mitt hus är riskabel, så också den till beskrivning förklädda tolkning jag just presenterat. I varje svit finns någon dikt, i varje dikt någon rad, i varje rad något ord, som bryter sönder en allt för syntetiserande läsning. Det enda jag egentligen vågar konstatera är att en viktig person försvunnit ur diktjagets liv: ”Jag saknar dig så. Allt det här / var till för dig”.

My Lindelöf är en hemlighetsfull avsändare, och visst kan dessa hemligheter, eller, om man så vill, mystifikationer, irritera en vetgirig mottagare. Risken finns att läsakten spårar ur till en enfaldig jakt på nycklar. Det spännande dramaturgiska och påtagligt narrativa draget i samlingen lockar faktiskt till en sådan vårdslös behandling. Man anar ju: det finns en hel berättelse där någonstans!

Samtidigt är dikterna så språkligt och stilistiskt rika att man med gott samvete kan lämna de större tematiska dragen åt sitt tveksamma öde, för att njuta av enskilda formuleringar och bilder. Lindelöf visar en imponerande rörlighet. I ena stunden kan hon slå an en drastisk, nyenkel, nästan tragikomisk ton (”Jag är så fruktansvärt ledsen / har inte / tvättat mig / på ett tag.”) för att i nästa bli sakralt allvarlig (”knuttimret knakar som om någon slet upp / händer knäppta till bön”).

Bäst är hon dock när hon explicit behandlar ensamheten, den bottenlösa, ofrivilliga ensamheten. Då framträder en intimitet i anslaget som biter sig fast, som de där grävlingarna, och sedan inte släpper taget. Se till exempel på dessa fyra första, förrädiskt enkla raderna i en av dikterna:

 

Jag går som om det fanns en undre våning

under golvet där bara marken finns.

Jag lyssnar uppåt

som om det fanns någon där.

 

Det är en hoppfull paradox: När poesin uttrycker den djupaste ensamheten är den samtidigt som mest kommunikativ. Än har inte språket gett vika. Fortfarande tycks det finnas sätt att komma förbi de där tystnadens avsatser mellan vilka ordens trappor sträcker sig.

Och helt ensam är jaget heller inte. Jag finns här. Jag lyssnar intensivt till varje ord.

 

Tim Andersson

My Lindelöf: Skogen i mitt hus. Ellips förlag, 2012.