Visste ni att det fanns koncentrationsläger också i Finland? Den frågan har Bubi Asplund ibland ställt till sina barns klasskompisar. Att det verkligen förhåller sig så brukar klasskompisarna inte ha en aning om, och undra på det, koncentrationslägren har hittills inte fått någon större uppmärksamhet av historieskrivningen eller i det nationella självmedvetandet trots att dessa läger existerade jämsides med tyska dito. (För tydlighetens skull: det handlar alltså inte om förintelseläger).
För vissa familjer, som Bubi Asplunds, blev lägren ändå högst påtagliga. Förra veckan publicerade Ny Tid två artiklar med anledning av nyutgåvan av Allan Asplunds memoarbok Upplevelser i finska koncentrationsläger, som sonsonen Bubi Asplund också översatt till finska. Allan Asplund var politiskt aktiv på vänsterkanten och fredskämpe vilket verkar vara anledningen till att han fick se lägren inifrån. Han dömdes för förberedelse till högförräderi och för att ha kränkt myndigheterna. Bevisen mot honom, liksom mot många andra, var tunna. Andra fångar i koncentrationslägren var inte ens politiskt aktiva och deras enda brott kunde bestå i att ha ett ryskt efternamn eller att ha publicerat en dikt i någon vänstertidning.
I sina memoarer idealiserar Asplund emellanåt det sovjetiska samhället samtidigt som de finska ledarna avfärdas som fascister i nazityskt ledband. Den hållningen kan med fog uppfattas som både naiv och svart-vit men är samtidigt präglad av synnerligen konkreta upplevelser av praktisk fascism. Det är också som personligt vittnesmål som boken är värdefull. Den är en upprörande skildring om övergrepp, misshandel och tortyr i form av svält som varken Hitler eller Stalin kan belastas för och som heller inte kan beskrivas som enstaka övergrepp av enskilda soldater. Det fanns ett system och en kultur inom den finländska armén och den politiska ledningen som sanktionerade övergreppen, lite som de amerikanska övergreppen i Abu Ghraib-fängelset i Irak ägde rum i en ideologisk kontext och med högt uppsatta personers goda minne.
Tyskland har under efterkrigstiden – efter naziväldets monumentala nederlag och avslöjandena om dess ofattbara brott – genomgått en svår självrannsakan och -kritik. Om det är en bidragande orsak till att det intellektuella klimatet i Tyskland i dag ofta beskrivs i lyriska ordalag får vara osagt, men klart är att det är lika svårt som nödvändigt att problematisera sin egen historiska brutalitet och omänsklighet. Den sovjetiska terrorn är ett kapitel för sig, men först på senare år har de allierades övergrepp börjat diskuteras. Terrorbombningarna av tyska städer som Dresden och Hamburg lär gå till historien som krigsförbrytelser. I sammanhanget finns det naturligtvis också ett uppenbart behov av att gräva i och uppmärksamma finländska koncentrationsläger och krigsförbrytelser.
I Finland är det fortfarande vanligt att försvara fortsättningskriget i allmänhet och specifika händelser i anslutning till det, med att man måste förstå den kontext som rådde, det hot som Stalin utgjorde och det öde som drabbade andra grannar till Sovjetunionen. Visst. Det är säkert så att det inte fanns några enkla eller entydigt rätta val för den finländska ledningen. Så har den finländska debatten om Finlands roll i andra världskriget också präglats av förståelse så till den grad att bilden blivit lite ensidig.
Då historiens vatten rinner vidare under krigets broar blir behovet av motbilder, nyansering och kritik lättare att tillgodose. Det är lätt att vara efterklok heter det – men just möjligheten till efterklokhet är väl det som gör historieskrivning viktig?
Fredrik Sonck
