Är finlandssvenskarna mer liberala än majoritetsbefolkningen? Det är en av frågorna som en ny undersökning gjord av ÅA och beställd av tankesmedjan Magma försöker reda ut.
Svaret? Tja, vad menar man med liberalism? Är det fråga om ny-, social- eller värdeliberalism? Skolboksdefinitionen – den om en minimal stat – verkar få tänka på.
Föga överraskande har många svårt att svara entydigt på frågan om man är liberal. Ett enkelt ja förutsätter att man tycker att statens roll i samhällsekonomin ska vara så liten som möjligt och att lagstiftningen skall främja någon form av individuell frihet och tolerans för olikhet. Högerkonservativa är skeptiska till könsneutral äktenskapslagstiftning, aborträtt och andra värdeliberala idéer medan den progressiva vänstern är värde-
liberal men kritisk till den ekonomiska (ny)liberalsimens välsignelser. Denna distinktion mellan ekonomisk-politisk och värderingspolitisk liberalism är ganska självklar och Magma kunde med fördel ha utgått från dess existens i undersökningen. Frånvaron av en distinktion verkar ha medfört en viss förvirring.
Att finlandssvenskar i högre grad förknippar ett typiskt vänstervärde som ”solidaritet” än man förknippar ”marknadsekonomi” med liberalism tyder på att respondenterna uppfattat att undersökningen handlar om (inte nödvändigtvis opolitiska) värderingar snarare än om ekonomisk liberalism. Betecknande är också att den grupp som beskriver sig själv som höger i lägre utsträckning är anser sig vara liberal än den grupp som beskriver sig som vänster.
Magmas studie försöker sedan operationalisera begreppet liberalism genom ett antal frågor, men i ett par fall är operationaliseringen verklighetsfrämmande:
• Varför ställa ”fri invandring” mot ”begränsad invandring”? Inget land i världen har fri invandring och ingen betydande politisk kraft i Finland förespråkar heller fri invandring. Att man tycker att Finland bör välkomna fler invandrare betyder ju inte att man är för fri invandring.
• Varför ställa ökat statligt ägande inom handel och industri mot dito privat? Efter realsocialismens fall finns det ingen betydande politisk kraft i Finland som tycker att staten ska börja tillverka pappersmassa eller distribuera mobiltelefoner. Den näringslivspolitiska diskussionen handlar i dag närmast om beskattning och reglering.
Det som man däremot kan fråga sig utgående från den aktuella undersökningen är om ”värdeliberalism” är en vettig etikett för de (privat)politiska värderingar som det ges uttryck för. Kunde man rentav översätta dessa till humanism?
Nu är humanismen sällan formulerad som en politisk ideologi, men ibland tänker jag det skulle göra en del saker tydligare. Som vi föreställer oss honom kan värdeliberalen skriva under idéer som strikt taget inte är liberala (en läroplan med obligatoriska ämnen, förbud mot droger och sexköp) samtidigt som han på andra punkter är liberal i ordets semantiska betydelse (beträffande abort, eutanasi och homosexuella äktenskap). I praktiken är hans intresse för statens roll i förhållande till individen i hög grad pragmatiskt – ifall staten genom lagar eller beskattning kan främja ett medmänskligt samhällsklimat är han för det, men man förkastar samtidigt tanken på att staten skulle ha ett värde i sig. Däremot upplever han att han befinner sig i opposition till det bibliskt konservativa och till det främlingsfientliga eller auktoritära. Man kan alltså tänka sig att den ekonomiska höger-vänster-axeln klyvs av en humanistisk-konservativ axel uppifrån och ner.
Om just ”humanism” är en bra etikett kan diskuteras men som läget är finns det en risk för att den ekonomiska liberalismens endimensionella människosyn döljs bakom humanistiska värderingar förpackade som odefinierad liberalism. Credit-by-association, liksom.
Fredrik Sonck
