”En aktivt nedtystad period”

av Fredrik Sonck

Allan Asplunds vittnesmål förtjänar uppmärksamhet, tycker sonsonen Bubi Asplund och förläggaren Teemu Matinpuro.

Förra veckan uppmärksammade Ny Tid tidningens tidigare redaktionssekreterare Allan Asplunds erfarenheter av koncentrationsläger under fortsättningskriget. Samma dag släpptes också nyutgåvan av dennes memoarer Upplevelser i finska koncentrationsläger, en skildring av hur livet tedde sig för de internerade i koncentrationsläger med namn som Kovero och Säämäjärvi.

– Det är en aktivt nedtystad period i den finska historien, säger Teemu Matinpuro vid pressinfon i samband med utgivningen.

Koncentrationslägrens existens har förvisso varit känd men man har inte velat ge dem en plats i det allmänna medvetandet. Och det är knappast för att krigslitteraturen i allmänhet skulle vara speciellt undanträngd, tvärtom brukar den puffas friskt i bokhandlarna inför till exempel farsdag, säger Matinpuro.

Det unika med Asplunds bok var att den skrevs ganska direkt efter kriget, och först publicerades i Sverige.

– Jag fått berättat för mig att inget finländskt förlag vågade publicera den och att han därför vände sig till Sverige, berättar Bubi Asplund, Allan Asplunds sonson som gav boken en finskspråkig dräkt då den gavs ut av Like förra hösten.

Också för ett par år sedan blev responsen från ett finländskt förlag att Asplund glorifierade Sovjetunionen.

– Men det finns egentligen ganska lite politik i boken och det är bra. Den handlar mer om vad som hände och är nästan upplagd som ett spännande filmmanus, säger Matinpuro.

Enligt honom när historieskrivningen ändå fortfarande en idé om att historien bör ses som ett uppåtgående kontinuum, vilket gör att olika bakslag förtigs. Detta är inget unikt. Också i Sovjet fanns det en stolthet över Tsartiden även om det var just mot tsarväldet som bolsjevikerna revolterade.

– Lyckligtvis verkar det finnas en yngre generation historiker som är mer fördomsfri och i framtiden kommer vi att få veta mer om den här delen av historien. Sovjetunionen finns inte mer och kommunismen finns inte mer i den tidens bemärkelse.

Ingen domare

Bubi Asplund hoppas för sin del att hans farfars och andra fångars upplevelser så småningom får en plats i skolundervisningen.

– Mina tre barn har förstås vuxit upp med den här familjehistorien men deras klasskompisar har inte det. De känner till de tyska koncentrationslägren, förstås, men då man frågar dem om de vet att också Finland hade koncentrationsläger tittar de på en som om man var någon mindre vetande …

Det råder ingen tvekan om att temat har varit kontroversiellt och i viss mån är det fortfarande. I nedtystningsstrategin har det också ingått tal om de extrema omständigheter som rådde. Men att tala om rätt och fel är inte det väsentliga, säger Matinpuro, syftet med utgivningen är inte att agera domare.

Redaktionssekreterare

I och med översättningen och utgivningen har Bubi Asplund nu uppfyllt ett löfte han en gång gav sin far – farfadern Allan träffade han aldrig, han dog på sin post på Ny Tid kort innan Bubi föddes. En som däremot kände Allan Asplund är Christina Nordgren-Siivonen som liksom honom jobbat som redaktionssekreterare på Ny Tid.

– Man kunde se att Allan Asplund varit med om svåra saker i koncentrationslägren, men han var väldigt plikttrogen och flitig. Som redaktionssekreterare tyckte han att det var hans plikt att berätta om alla framsteg i Sovjet-unionen men också om problem och svårigheter.

Eftersom chefredaktörerna på den tiden hade många andra engagemang – som riksdagsledamöter med mera – var det under långa perioder Asplund som såg till att det praktiska tidningsmakeriet löpte.

– Vad chefredaktörerna men inte vi journalister visste var att tidningen på den tiden fick finansiellt stöd via den så kallade skolådan – Sovjetunionen.

Det är också en del av historien. Om ett par år fyller Ny Tid 70 år och då borde tidningen få en ordentlig historik, tycker Nordgren-Siivonen. I den historiken har Asplund sin givna plats.

Fredrik Sonck

Allan Asplund: Upplevelser i finska koncentrationsläger. Fredskämparna: 2012.

Lämna en kommentar