Det senaste årets teaterhändelse i Sverige torde vara Turteaterns Scum-manifestet, som också spelades på Hangö teaterträff i lördags – en recension återfinns på sidan 8 i denna tidning.
Föreställningen hade premiär för ungefär ett halvår sedan och då visade det sig att Valerie Solanas över 40 år gamla text också provocerar på teaterscenen – så till den grad att föreställningen mordhotades. Arga föräldrar till gymnasieelever (mest pappor verkar det som) har ondgjort sig över att deras barn (mest söner verkar det som) ska behöva se Scum-manifestet under skoltid. Akronymen står för Society for Cutting Up Men och även om den är dubbeltydig kan innehållet ges en blodig tolkning där patriarkatet, som ställt till med så mycket elände, nu skall krossas en gång för alla – till exempel genom att män skickas till självmordskliniker. Ur Turteaterns perspektiv är detta satir men samtidigt har teatern givetvis en agenda, något man vill påverka, frågor man vill lyfta fram.
Hur fungerar Scum-manifestet som politik? Tja. Översättaren Sara Stridsberg beskriver i lyriska ordalag Scum som en ögonöppnare – kvinnliga recensenter, feminister och tänkare talar om hur klarsynt det är. Och bildade manliga läsare eller åskådare kan, som Jens Liljestrand i DN-recensionen Smällar man får ta i patriarkatet, lätt inse att den avgörande punkten är att man som man visst kan bli provocerad men att man inte behöver bli rädd. Ingen manshatande radikalfeminist kommer att förfölja mig då jag efter föreställningen i Hangö traskar till bilen som står parkerad på Bulevarden. Ingen beväpnad helveteskvinna kommer att lösgöra sig ur sommarkvällens dunkel och kasta sig över mig.
Samtidigt är det uppenbart att en föreställning som Scum inte riktar sig till högerextrema kvinnohatare, religiösa patriarker och andra antifeminister. Den är i viss utsträckning en predikan för de redan frälsta men är kanske främst intressant för dem som tvekar, är ambivalenta eller vill bli provocerade.
Detta illustrerar ganska tydligt hur provokationen fungerar som debattverktyg: den är ett effektivt vapen, men har alltid en dubbelverkan. För att vara en provokation måste den först och främst reta upp ett större antal människor. När dessa sedan börjar formulera motargument kanske de märker att provokatören hade vissa poänger som de inte först såg – eller så avskräcks de av övertramp, hatiska utfall och osakligheter som andra provocerade gör sig skyldiga till (dom som man inte vill spela på samma lag som).
Provokationen är alltså lite cynisk som debattmetod. Den bygger på att en fråga polariseras och på att vissa blir mindre övertygade om att ens teser är riktiga. Turteaterns Scum-manifest riskerar alltså också att göra antifeminister mer övertygade. Och om Scum-manifestet ensamt skulle bli gymnasiepojkarnas första riktiga möte med feminismen är jag rädd att det inte skulle bli något uppvaknade och att de feminister som vid nästa möte talar om att både män och kvinnor kan ha nytta av ett mer feministiskt samhälle skulle ha svårt att få gehör. Föga överraskande hoppas Turteatern att gymnasielärare skall förbereda sig ordentligt på en efterföljande diskussion med sina elever.
Jag säger självfallet inte att provokationer är onödiga eller generellt skadliga. Tvärtom. Jag talar nu heller inte specifikt om Scum-manifestet. Men jag tror att varje provokatör måste vara ärlig och självkritisk beträffande sina motiv. Provokationen kan inte vara ett självändamål, ett sätt att flörta med supportrarna eller söka personlig bekräftelse. Om man ökar hatet bland sina motståndare mer än övertygelsen hos sina påhejare och den (självkritiska) reflektionen hos de ambivalenta har provokationen motverkat sitt syfte.
Fredrik Sonck
