Då epoken med far och son Assad tycks lida mot sitt slut är det stora och motstridiga intressen på spel i det framtida Syrien. Såväl Iran som Ryssland strävar efter att förstärka sitt inflytande i Mellanöstern, medan Syrien för ett försiktigare USA och NATO har blivit ett politiskt och moraliskt dilemma.
Händelserna i Syrien följs nu med intensiva och bekymrade blickar både i arabvärlden och internationellt. Det som idag ter sig allt tydligare som ett syriskt inbördeskrig härrör sig av orsaker som i huvudsak står att finna innanför landets gränser. Man kan dock inte helt skilja denna konflikt från den våg av uppror och revolter som i början döptes till den arabiska våren.
Det gemensamma för de dramatiska händelserna i arabvärlden är en strävan att frigöra sig från mer eller mindre autokratiska och i många fall korrupta regimer. Detta gäller också för Syrien. Denna strävan kom i början särskilt i Egypten och Tunisien till uttryck främst bland unga sekulära – frustrerade människor som i många fall är akademiskt utbildade men som har svårt att finna arbete som motsvarar deras utbildning. Också internet, som öppnade ett vidare fönster till länder med högre levnadsstandard och med elementära mänskorättigheter, bidrog till utvecklingen. Så småningom spred sig upproret mot regimen till bredare folklager, också till de religiösa som i synnerhet i Egypten identifierar sig med den islamistiska Muslimska brödraskapen.
Protestvågen i arabvärlden har haft olika följder i olika länder. I såväl Egypten, Tunisien, Libyen som Jemen har regenterna tvingats avgå, visserligen i processer som följt olika mönster. I dessa länder tar en ny regim nu sina första trevande steg i en delvis oförutsägbar riktning. I arabiska monarkier som Jordanien, Marocko och några av oljeemiraterna vid Persiska viken har regenterna däremot lyckats kväva de första upprorstecknen genom att vidta vissa reformer. Läget i dessa länder har hittills varit tämligen lugnt, även om fortsättningen är oviss. I Saudi-Arabien har regimen lyckats “köpa” lugn tackvare vissa nya förmåner åt befolkningen, men ovälkomna påverkningar utifrån är ännu möjliga.
I Libanon har det hittills varit relativt lugnt. Där råder en bräcklig balans mellan prosyriska shiiter – med den av Iran och Syrien stödda Hizbollahrörelsen i spetsen – och antisyriska kristna och sunnimuslimer. Sakkunniga anser att det antisyriska lägret föredrar att avvakta för att se utgången av kraftmätningen kring Assads regim. Hans fall kan ha allvarliga följder för stabiliteten i ett land där det miltärt starka Hizbollah inte döljer sina starka sympatier för den nuvarande regimen.
Syrien på Mellan-
österns scen
Syrien har sedan 1970 styrts av envåldshärskarna Hafez Assad och efter hans död år 2000 av sonen Bashar. De tillhör alaviterna som betraktas som en kontroversiell shiitisk sekt. Trots sin minoritetsställning har alaviterna lyckats bestämma över den mestadels sekulära sunnimajoriteten i Syrien. Alaviterna innehar de viktigaste positionerna i statsförvaltningen, i armén och i det omni
potenta underrättelseväsendet.
Efter att Bashar Assad tog över makttyglarna lovade han politiska och ekonomiska reformer. Luften gick dock snabbt ur reformlöftena, och det politiska livet i Syrien bibehöll sin auktoritativt förtryckande prägel. Det dominerande socialistiska Baathpartiet har under Assad den yngres regim förlorat sitt ideologiska budskap.
En annan faktor som har haft betydelse för den pågående kraftmätningen med Assads motståndare, är att landet under hans ledning allierat sig både politiskt och militärt med Iran. Detta har gjort att de arabländer som är emot Irans växande inflytande i regionen har tagit avstånd från Syrien. Bland de politiska skälen för detta finns en misstanke om att Iran står bakom en skärpt shiitisk kampanj mot den i arabländerna rådande sunnitiska grenen av islam. Iran har sett till att bundsförvanten Assad får allt tänkbart stöd för sin kamp att hålla stånd på landets kommandobrygga. Iran har med Assads stöd och bidrag förvandlat den av Hizbollah kontrollerade södra delen av Libanon till ett iranskt brohuvud riktat bl.a. mot Israel. Iran har försett Hizbollah med tiotusentals raketer och missiler av vilka en del har en hela räckvidd som inkluderar hela Israel.
Ett tänkbart motiv för denna iranska vapenarsenal i Libanon torde vara att avhålla israelerna från att angripa infrastrukturen för det iranska kärnvapenprojektet.
Varför är Assad kvar?
Att regenten i Syrien – i motsats till vad som hände i bl.a. Egypten och Tunisien – hittills har lyckats hålla stånd beror på både inre och yttre faktorer. Assad har för att bredda sitt stöd i stort sett förhållit sig positivt till landets kristna, kurdiska, drusiska och andra minoriteter. Genom att ge ekonomiska förmåner åt en del av den sunnitiska företagarklassen har han också lyckats vinna deras lojalitet. Detta anses förklara varför de flesta inom minoriteterna inte har vänt sig mot honom sedan revolten begynte. Yrkesarmén är i stort sätt också beroende av Assads gunst, trots att ett växande antal höga officerare och soldater har övergått till rebellernas läger. Dessa har skarpt tagit avstånd från arméns brutala sätt att förhålla sig till civilbefolkningen.
Bland de yttre faktorerna har förutom Iran även Ryssland spelat en viktig roll i Assads envisa kamp. Kremls beslut att stöda Syrien har utsatts för hård kritik också från de arabländer som traditionellt har haft starka band till Moskva – speciellt under den sovjetiska epoken då det kalla kriget kändes även i Mellanöstern. President Vladimir Putin tycks se Syrien som plattformen för Rysslands comeback i regionen efter den soloperiod som USA fått spela i området sedan den sovjetiska epokens slut. Putin vill knappast heller bidra till framgångar för regimstörtande krafter eftersom den ryska regeringen själv fått känna på en hel del proteströrelser.
Putin anklagar NATO-länderna för att ha avvikit från sitt av FN erhållna mandat för interventionen i Libyen. Han förefaller vilja se till att västmakternas avsikter beträffade Syrien inte hotar Rysslands ställning i landet, även ifall Assad skulle tvingas avgå.
Den långsamt bättre utrustade och mera stridserfarna fria syriska armén har numera haft vissa framgångar mot den militärt överlägsna syriska regimarmén. Också islamistiska grupper – av vilka en del tillhör al-Qaeda och andra extrema falanger – deltar i striderna mot Assad, vilket kan komplicera frågan om en möjlig kommande ny regim. Den civila delen av anti-Assadlägret består av en brokig samling människor med olika bakgrund och mål; de saknar personer som kan leda dem under ett gemensamt baner.
Vad nu?
USA och andra NATO-länder står inför ett moraliskt dilemma. Det deklarerade målet för ingreppet i Libyen var att skydda de civila mot våldet från Gaddafis trupper. Nu står dessa länder passiva medan civila syrier i nöd vädjar om hjälp utifrån. Ett militärt ingrepp är av pragmatiska skäl otänkbart. Men farhågorna för scenariot efter Assads fall är mycket reella. Hans kemiska vapen kan med skrämmande följder falla i fel händer. Utsikterna för att upprätta en funktionsduglig och förtroendeingivande regering i ett land som slickar såren efter ett blodigt inbördeskrig är inte lovande. Det senaste avhoppet (denna gång var det statsministern) stärker intrycket att Assads sorti närmar sig. Det samma kan sägas om den snabbt växande flyktingsiffran som närmar sig tvåhundratusen. Detta stärker behovet av att planera inför läget efter Assads fall. Amerikanarna talar om att inte upprepa de misstag som de begick i Irak efter Saddam Husseins fall.
Turkiet som hade goda relationer med Syrien innan revolten bröt ut är nu mycket aktivt i sitt stöd till de syriska rebellerna. Israel har förhållit sig mera ambivalent, då ovissheten om vem som får ärva Assads fallna mantel väcker bekymmer. Men Syriens band till det mot Israel hyperfientliga Iran är dock orsak nog att inte beklaga hans fall. Och inte är man heller likgiltig för hans brutalitet mot sitt eget folk.
Semy Kahan
