Axel Kronholm

Som ung finländare är jag knappast ensam om att ha fötts upp på EU-optimism. Därför är det med svårmod som jag sett hur denna optimism för varje nytt fördrag, för varje ny tillväxt- och finanspakt, brutits ner bit för bit i samma takt som misströstan tagit vid.

Jag är fortfarande – liksom de flesta, inbillar jag mig – öppen för europeiskt samarbete och bekväm med insikten om att många globala problem är för stora för nationalstaterna att lösa själva. Däremot kan själva färdriktningen kritiseras, liksom hur den påverkas av lobbyister och den kraftiga obalans i inflytande som råder mellan å ena sidan industri och näringsliv och å andra sidan civilsamhälle, medborgarrättsrörelser och fackföreningar.

Efter Washington D.C. är Bryssel världens mest lobbyisttäta stad med drygt 15 000 registrerade lobbyister. Genom paraplyorganisationer som BusinessEurope, CEFIC (kemikalieindustrin), Eurofer (stålindustrin) och European Energy Forum (som företräder olje-, kol- och kärnkraftsföretag) är industri och näringsliv allestädes närvarande i den lagstiftande processen. Antingen via klassiska lobbyister som utövar påtryckningar på enskilda kommissionärer, generaldirektorat och parlamentsledamöter eller som finansiärer av på ytan oberoende tankesmedjor och seminarier. De återfinns också som ”sakkunniga” i kommissionens expertgrupper.

När finanskrisen var ett faktum tillsatte Barroso en expertgrupp med uppgift att föreslå vägar ut ur krisen och möjliga regleringar av finansmarknaden för att förhindra en repris. Det som de åtta männen i gruppen hade gemensamt var att de alla själva kom från finansvärlden och att ingen av dem var för striktare regleringar. Några av dem var direkt kopplade till amerikanska banker såsom Goldman Sachs och Lehman Brothers, medan andra kom från nyliberala tankesmedjor som Cato-institutet. Som man frågar får man svar.

I dokumentären The Brussels Business som just nu turnerar runt mellan europeiska filmfestivaler ger filmmakarna Matthieu Lietaert och Friedrich Moser en detaljerad bild av hur detta maktspel fungerar. Filmen visar hur EU från början låtit sig ledas av särintressen. I ett tidigt skede var ERT – European Round Table of Industrialists – med bland andra Volvos Pehr Gyllenhammar i spetsen en inflytelserik aktör. I avgörande skeden i utvecklingen av EU:s inre marknad, från de första stora gemensamma infrastruktursatsningarna till antagningen av Single European Act år 1985, var ERT pådrivande.

Detta förutsätter ingen konspiration. Förstås har företagsledare och industri rätt att organisera sig och försöka påverka politiken likt vem eller vilka som helst. Problemet uppstår när maktförhållandet blir skevt och deras inflytande dominerar.

Försök har gjorts för att uppnå större transparens, med viss framgång. Men inflytandet upphör inte bara för att det blir transparent. Däremot är transparens en förutsättning för att kunna diskutera och debattera processen och förstå vilka som rycker i unionens roder.

 

Axel Kronholm
är frilansjournalist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.