Finlandsbilden har det skrivits en hel del om på senare år, i Ny Tid ofta med en ironisk touche. Detta temanummer handlar specifikt om Finlandsbilden i Sverige, där den givetvis ser annorlunda ut än globalt. Medan brändingkommittéer och turistorganisationer kan fundera på hur Finland ska marknadsföras utanför våra gränser är det nog klokt att göra skillnad på målgrupp. Krasst sagt: åt amerikaner, sydeuropéer och östasiater kan man försöka kränga lite vad som helst – man skulle antagligen kunna påstå att man kan åka på isbjörnssafari direkt från Nokias högkvarter i Esbo utan att mötas av alltför mycket tvivel.
De förhållandevis välinformerade svenskarnas bilder av vårt folk och vårt samhälle är svårare att kontrollera eller styra, men lika fullt utgörs de också av glans- och nidbilder. Nidbilderna är kända: Finnarna dricker, slåss med kniv, är rasister och plågar den finlandssvenska befolkningen som i sin tur består av gammal stormrik överklass. Glansbilderna är också kända: När finländaren lagt flaskan och kniven åt sidan sliter han hårt i ett högteknologiskt företag och skickar sina ungar till en skola där de snällt och lydigt insuper enorma kvantiteter kunskap.
Andra bilder förändras snabbt eller värderas olika av olika betraktare. Länge hyllade svenska borgare det förnuftiga i att Finland gick med i EMU – den kören nynnar rätt lågmält i dag. Finlands restriktiva invandringspolitik beundras av Sverigedemokrater men knappast av vänsterpartister.
Gemensamt för glans- och nidbilderna är förstås att de är onyanserade. Det behöver inte betyda att de är direkt falska – det är ju sant att den finska alkoholkulturen är problematisk och att den finska skolan, trots ungdomars psykiska ohälsa och svaga muntliga förmåga, verkligen når goda resultat.
Dessutom ska det påpekas att en del nidbilder villigt reproduceras av finländarna själva. Vodkaflaskan är ingen ovanlig rekvisita i finsk film. En i Sverige populär författare som Arto Paasilinna leker också ofta med en stereotyp bild av den finska mannen, leker – och reproducerar.
När texterna till detta temanummer började utkristallisera sig noterade redaktionen en gemensam nämnare: Att Sverige och svenskarna får på nöten. Detta oberoende av om skribenten eller intervjupersonen är sverigefinne, finlandssvensk i Sverige eller rikssvensk i Finland. Detta är ett tydligt uttryck för det illusoriska i ett tema som ”Finland i Sverige” – ytligt sett verkar det handla om Sverige och Finland, men i själva verket handlar det mest om Sverige.
Så – varför blir då analysen av Sverige så kritisk? En delförklaring är säkert att förväntningarna på Sverige är högre än på andra länder. Den svenska välfärdspolitiken var under många år en förebild för den finländska. Folkhemsidealen om jämlikhet och solidaritet implicerade en moral som Sverige i retrospekt inte alltid kunde leva upp till. I dag är Sverige inte längre ett föregångarland att se upp till och samtidigt som de finska invandrarnas utsatthet har fått belysning kan man ana ett ökat svenskt ointresse för Finland – allt färre svenska medier har korrespondenter i Helsingfors, finlandssvenskar i Sverige möts ofta av en total okunskap om minoritetens själva existens. För rikssvenskar i Sverige och för finlandssvenskar i Finland kan det ändå verka som om detta temanummer nästan gottar sig i de fördomsfulla svenskarnas ignorans. Så är det knappast. Sverigefinnar, finlandssvenskar i Sverige och rikssvenskar i exilen riktar sin kritik mot det egna samhället, även om de betraktar detta samhälle från sidan. Kritiken har därmed en dimension av självkritik, och är ett sätt att ta ansvar för sitt samhälle och för att vidga dess kulturella gränser och självförståelse.
Fredrik Sonck
