Det finns många saker som är bra med Sverige, fenomen som man skulle önska att spred sig över viken till oss. Ett av dessa är den svenska debattandan gällande sociala frågor, politik, mångfald och konst. Under de senaste månaderna har den svenska kulturdebatten präglats av två frågor som är speciellt intressanta ur ett mångfaldsperspektiv − representationer av färgade i konsten å ena sidan och användandet av könsneutralt pronomen ”hen” å andra sidan. Även om debatterna inte alltid har lett någon vart, blottar de ofta blinda fläckar och tystnader i det svenska välfärdssamhället och kan i bästa fall leda till en intressant diskussion om tolkningsföreträde och gränserna för konstens frihet.
En debatt som dock inte riktigt nådde oss – men som liknar den om ”hen” − är diskussionen för ett par år sedan om könsneutrala toaletter. Debatten fick sin start i samband med Stockholm Pride 2010 med en debattartikel skriven av socialdemokraterna Carin Jämtin och Dag Larsson (DN 28.7.2010). I artikeln presenterade de en lång lista med förslag på förbättringar av HBT-personers levnadsvillkor som Socialdemokraterna vill jobba för, bland andra införandet av könsneutrala toaletter i det offentliga rummet. I debatten som följde artikeln plockades toalettfrågan ur sitt sammanhang och förlöjligades av många debattörer. Bland dem Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Charlie Weimer som i en artikel med rubriken ”Socialdemokraternas kreativitet har nått nya bottenrekord” frågade sig om Carin Jämtin trodde ”att en utsatt grupps psykiska ohälsa [skulle] vändas till psykisk hälsa genom att [man] bygger könsneutrala toaletter” (DN 29.7.2010). Dagen efter debattartikeln grundades också en FB-grupp med namnet ”Vi som inte vill ha könsneutrala toaletter”. Liksom i många av inslagen i hen-debatten, kännetecknades många av texterna år 2010 av en uttalad aggressivitet och en ilska mot det till synes oskyldiga och enkla förslaget.
Varför all denna ilska? Varför uppfattas könsneutrala toaletter eller pronomen som så farliga? Debatterna visar att vårt samhälle fortfarande präglas av en rädsla för könssystemets upplösning och av en transfobi, d.v.s. en rädsla för vad som eventuellt kunde hända om man gav denna grupp människor grundläggande mänskliga rättigheter. För det är ju det hen och de könsneutrala toaletterna handlar om, d.v.s. att inkludera och bekräfta en förtryckt minoritet, men också om att luckra upp kategorier som även låser in oss andra.
Transforskningen visar, till skillnad från vad Charlie Weimer ovan påstår, att toalettfrågan är avgörande och en mycket konkret tröskel i könsminoriteters vardag. Det handlar inte bara om offentliga toaletter i det urbana rummet, utan också om dem på arbetsplatser och inte minst – på olika konstinstitutioner. I en enkätundersökning som vi på tjänsten Kultur för alla utförde om kulturfältets tillgänglighet (ur ett ”HLBTI-perspektiv”), nämnde många just de könade toaletterna som ett hinder för ett deltagande i t.ex. en teater- eller operaföreställning. Och i den här frågan möts transrörelsen och funktionshinderrörelsen – utan en möjlighet att gå på toaletten under pausen, väljer många att stanna hemma från en föreställning.
Det är dags att ta debatterna på allvar, att ta itu med den utbredda transfobin och att lyssna på dem som toalettdörren sluts för. Det betyder inte att alla toaletter måste bli könsneutrala – även en könsneutral toalett kan bli ett problem t.ex. för en kvinna som av olika orsaker inte vill eller kan dela toalett med män – men det måste finnas toaletter i det offentliga rummet, där man inte behöver klargöra för sitt kön och där hen som faller utanför en binär könsmodell kan känna sig trygg och välkommen.
Rita Paqvalén
Projektledare på tjänsten Kultur för alla
