Anna SImberg är författare

Ny Tids temanummer om Finland i Sverige väckte tankar om identitet. Jag levde sju år i Norrbotten och kom hem med mycket värdefullt i bagaget – lusten att jobba för min egen kultur. Min finlandssvenskhet var ganska blek när jag flyttade till Sverige, jag nästan flydde från den. Jag tyckte att vår kultur var beklämmande, stadd i degeneration.

I Luleå drömde jag en natt om en vattenskidåkare i en pöl som var så liten att motorbåten inte fick upp farten, vattenskidåkaren sjönk till botten. Då upptäckte jag den långa norrbottniska älven bredvid och flyttade över båt och vattenskidåkare dit. På älven fick de upp en helt annan fart och vattenskidåkaren hölls flytande. När jag vaknade insåg jag med belåtenhet att jag nu levde i ett land där över åtta miljoner personer talade svenska – vilka möjligheter det gav för en språkarbetare. Men inte för alla.

Som dramaturg på Norrbottensteatern fick jag jobba med den då nästan obefintliga norrbottniska dramatiken, ordnade kurser, läste pjäser och lärde mig att se ett stort värde i att spela det lokala. En av skådespelarna var av samiskt ursprung och vi hittade en monolog som hon turnerade med i Norrbotten. Det var första gången hon talade samiska på scenen och hon var starkt berörd av upplevelsen, både den stolta ”jag finns-känslan” och bemötandet från publiken. Jag följde också med den samiska teatern och insåg till fullo vikten av att sitta tillsammans i ett offentligt rum och höra det gemensamma kulturarvet återberättas.

Den största läraren var Tornedalsteatern som gjorde ett stort arbete för den tornedalsfinska kulturen och språket genom att spela teater på meänkieli. Jag fick se hur ett nästan utdött språk fick nytt liv och folket rätade på ryggen. ”De pratar vårt språk på scenen – alltså finns vi!” sa de till varandra. Den första boken på meänkieli, Bengt Pohjanens Lyykeri, kom ut och plötsligt talade man i byarna mödrarnas och mormödrarnas språk med varandra, ovant, knaggligt, men med mindre skam än förr. Helt nytt var att man kunde skriva på meänkieli, till och med pjäser, fast ingen riktigt visste hur man stavade till orden.

Att få uppleva det norrbottniska, det samiska och det tornedalsfinska scenspråkets frammarsch var en berörande och omstörtande upplevelse, som ledde till att jag måste, ville, flytta hem igen och jobba för den finlandssvenska dramatiken. I bagaget hade jag ny motivation och inspiration som lever kvar i mig fortfarande. Det går ju inte att jämföra den finlandssvenska dramatikens situation med den tornedalsfinska, norrbottniska och samiska. Vi har det alltid tusen gånger bättre än de, för att använda mitt barndomsmått.

Eller har vi? De har mängder av ogestaltade berättelser, de har nybörjarnas fräschhet och hunger. Och de är fortfarande förundrade av magin när ”vi finns” äger rum, när de ser och hör sina egna liv på scen. Och de har mindre av den förvirring som kan drabba dem som har stora teatrar men ibland inget viktigt att säga.

Anna Simberg
är dramaturg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.