Den cyklande feministen

av Eva-Stina Byggmästar
Eva-Stina Byggmästar. Foto: Jan-Anders Broo

Eva-Stina Byggmästar. Foto: Jan-Anders Broo

Låt mig berätta vad jag tycker om att cykla, jag tror att det gjort mer för att frigöra kvinnorna än något annat i världen. Det ger kvinnorna en känsla av frihet, självständighet och oberoende. […] Jag står och gläds varje gång jag ser en kvinna cykla, det är bilden av ohämmad och fri kvinnlighet.” Så sade Susan B Anthony i en intervju i New York World, 1896.

Dagens kvinnliga cyklister susar genom det europeiska landskapet i ändamålsenlig dräkt, tillverkad i töjbar och smidig lycra, vilket minskar friktion och vindmotsånd – med skönt vadderade cykelbyxor, personligt anpassad hjälm, mjuka cykelhandskar och bekväma skor, på sin kolfiber- eller stålspringare, utan att någon så mycket som lyfter på ögonbrynen. Tvärtom kan man kanske notera lite sund avundsjuka eller bara ren beundran inför den dyra racercykeln eller mountainbiken, och för att det kanske under den färgranna cykeldräkten och bakom sportglasögonen finns en kvinna som orkat ta sig ur tv-soffan, ur facebook- och twitterträsket, och cyklar sig till hälsa och självständighet.

Så har det inte alltid varit. Det är inte länge sedan det var mamelucker som gällde för en cyklande kvinna, vilket lät hennes vrister bli syndigt synliga.

År 1877 började de moderna cyklarna med pedaler och kedja tillverkas i Amerika. Mycket snabbt började kvinnor experimentera med det nya personliga fordonet. Och minst lika snabbt fann medicinska experter att cykling var högst olämpligt för kvinnor, för att inte tala om hur olämpligt det hela var ur ett allmänt moraliskt och ur ett rent modemässigt perspektiv.

Sett i dagens ljus kanske man undrar om det verkligen kan stämma att cykeln har en så imponerande och revolutionerande kulturhistoria, att vurmen för cyklandet i 1890-talets Amerika verkligen på allvar påverkade modet, och på ett avgörande sätt har bidragit till den kvinnliga rösträtten. Att det till och med fanns en rörelse för en s.k. ”rationell klänning” som hjälpte kvinnan ur korsetten, de tjocka underkläderna, de fotsida kjolarna och andra hämmande och restriktiva kläder och ersattes av de så chockerande mameluckerna och så småningom mer eller mindre regelrätta byxor och ”cykelkostymer”. För att inte tala om hur billiga de lättare underkläderna var jämfört med de äldre.

I The Ladies’ Standad Magazine (1894), fanns mönster på hur en ”cykelkostym” för damer kunde se ut. Det speciella mönstret visar en anpassningsbar dräkt som går att buckla till runt benen för att få fullständig täckning av de skandalösa vristerna. Sen kunde cyklisten, när hon cyklat klart, spänna upp kjolen för ett mer ”dam-likt” och traditionellt utseende. Den revolutionerande byxkjolen gav kvinnor rörelsefrihet. ”Bara för att ge er fördelarna med denna byxkjol […] jämfört med en ordinarie kjol. Du får för mycket av [den traditionella] klänningen på ena sidan hjulet och inte nog av klänningen på andra sidan”, skrev Dora Rinehart.

 

Det tidiga 1890-talets suffragetter och feminister ansåg faktiskt att cykeln var ”frihetens maskin”. För män var den ännu en leksak, en lustig maskin lagd till den långa listan av andra, som de använde i arbete och lek. För kvinnorna var det en springare på vilken de red in i en ny värld. Elizabeth Cady Stanton, ledare för den amerikanska kvinnorörelsen, skrev en artikel i tidningen Weelman: ”[…] cykeln kommer att inspirera kvinnor till större mod, självrespekt och sjävtillit […]”

Kvinnor lämnade sina hem för en cykletur, eller företog en med väninnor. Kvinnorna cyklade i parker och längs landsvägar och blev således mer synliga och mer deltagande i det offentliga livet. Cykeln förändrade kvinnors liv och attityden till  kvinnor förändrades. Kvinnorna började ställa krav – på bättre vägar, på det offentliga rummet, på att få delta aktivt i samhället, på rösträtt. Motion blev accepterat för kvinnor. Det skrevs romaner och sånger om och med cyklande hjältinnor i huvudrollen. Kvinnor blev tävlingscyklister. Modeindustin började tillverka damsportkläder.

 

I Saudiarabien är det förbjudet för kvinnor att cykla, och köra bil. Nyligen upphävde dock de nordkoreanska myndigheterna formellt den tjugo år gamla lagen som förbjuder kvinnor att cykla i städerna.

I Indien har staden Mumbai för inte så länge sedan utfärdat ett påbud mot att flickor äldre än 13 år cyklar, med motiveringen att ”det ger otillbörlig exponering”. Man anser att muslimska flickor på landsbygden ska gå till skolan, men har också utlyst en fatwa mot att kvinnor bär jeans och mot preventivmedel. Men alla är inte överens om denna fatwa. Roop Rekha Verma, f.d. rektor vid Lucknowuniversitetet, har uttryckt sitt ogillande: ”I tider när vi har kvinnliga piloter och arméoffcerare är det bisarrt och orimligt att stoppa flickor från att cykla”.

Den islamska republiken Iran har utarbetat en ”islamsk cykel”. Det nya fordonet kommer att utrustas med en liten ”stuga” för att dölja så mycket som möjligt av en kvinnlig cyklistkropp. Men den nya modellen handlar mycket mindre om cykeln än om att undertrycka och ta ifrån kvinnor deras rättigheter till sin kropp och sexualitet, till arbete, ekonomisk och intellektuell frihet, jämlikhet och människovärde. Ändå förbjuds kvinnor att cykla på den nydesignade cykeln, eftersom man tror att sexualiteten lätt stimuleras, hos båda könen, genom användandet av detta fortskaffningsmedel. När Fae`zeh Rafsanjani, som valdes till Irans femte parlament, insisterade på att det inte var något oislamskt med att cykla överföll militanta islamister henne, strunt samma att hon var dotter till den iranska presidenten.

 

Att cykla är inte bara bra för miljön och för hälsan! Kvinnliga cyklister är en barometer på hur jämlikt och demokratiskt ett samhälle är. Att cykla är en politisk, en feministisk handling! Ska man frihetsberöva och förtrycka kvinnor, beröva dem deras fysiska rörlighet och deras tankes frihet, gäller det att spänna musklerna mot den till synes oskyldiga kombinationen kvinnor & cyklar.

Cykeln sågs från starten under den viktiorianska eran i slutet av 1800-talet, då könsrollerna minsann var fast definerade och grundligt cementerade, som en katalysator för förändring och ett hot mot den sociala ordningen.

I filmen Dagen jag blev kvinna (2000) är huvudpersonen Ahoo helt täckt i en traditionell dräkt när hon ska delta i en cykelturnering för kvinnor. Hennes man hotar med skilsmässa ifall hon insisterar på att verkligen delta i tävlingen. ”Kliv av cykeln” säger han åt henne.  Ahoo föredrar skilsmässa. Hon lutar sig över styrstången och pedalerna då hennes far, bröder och byäldsten galopperar bredvid henne på hästrygg och kommenderar henne att stiga av – Ahoo trotsar dem, ökar farten och fokuserar på vägen.

”Jag vill inte slösa mitt liv på fiktion när det kan omvandlas till fart.” Sagt av suffragetten Frances Willard, 1895.

Eva-Stina Byggmästar
är poet
Illustration: Fredrik Willberg

Lämna en kommentar