Vi uppskattar att våra arvoden sjunker med 70-75 procent när vårt avtal går ut vid årsskiftet, d.v.s. till den nivå som företaget betalar till sina andra översättare. Det säger Maria Kynsijärvi, representant för MTV3:s översättare, till Helsingin Sanomat som kommentar till nyheten att MTV3 utlokaliserar översättningar till det beryktade företaget BTI-International.
Av 110 översättare hade 80 lämnat bolaget redan när nyheten publicerades i slutet av oktober. De stack inte bara för att lönen sjönk utan för att arbetsförhållandena – läs brådskan – blev sådana att de omöjligt kunde producera ett anständigt resultat. Som Suomen Kuvalehtis Kalle Kinnunen konstaterar i sin blogg, drabbar hafsiga översättningar inte bara programmet/filmen som kan komma att te sig osammanhängande intill obegriplighet, utan själva språket, som blir torftigt och -oidiomatiskt då det besudlas av språkliga konstruktioner från originalspråket. Originalets karakteristika, ”doft”, som kommunicerar mer än ”ord” går förlorad, utarmas. Tanken och känslan får mindre spelrum.
Man ska inte underskatta den folkbildande betydelsen av ett rikt språk i audiovisuella medier; finländaren tillbringar i medeltal 3 timmar per dag vid tv:n och 60 procent av tiden ägnas åt utländska program och filmer. I förlängningen drabbas hela översättarskrået av beslutet. Man dumpar marknaden med hjälp av okänsligare amatörer för att anything goes.
Utlokalisering innebär upphandling. Att upphandling är en svår konst har vi blivit riktigt medvetna om på sistone. Carema-blöjor och Blue Service skolbespisning är bara två exempel på upphandlingar som har gått riktigt fel. Myndigheterna och andra beställare identifierar problemet och säger att de ska bli bättre på upphandling. Man bygger regelverk. På EU-nivå finns ett beslut om att offentlig upphandling måste göras om ”saken” betingar ett pris om 200 000 euro, men Finlands statliga myndigheter har ett stramare regelverk som sätter gränsen vid 30 000 euro. Fast ”saken” kan förstås definieras på olika sätt: en enskild översättning, alla översättningar från finska till svenska, eller alla översättningar överhuvudtaget . Vill man så kan man kanske kringgå påbudet genom att definiera ”saken” på lämpligt sätt. Det vill man om man önskar kvalitet, men det är tidskrävande att hantera många spelare, så enklast och snabbast kommer man undan genom att anlita den stora firman. Men billigt blir det inte. Själva hanteringen av upphandlingar är dyr. Så fort offentlig upphandling påbjuds är alla små spelare satta ur spel: små daghem, enskilda översättare eller mindre översättarkollektiv göre sig icke besvär. För den enskilda yrkesmannen återstår bara att bli underleverantör till de stora (internationella) aktörerna som BTI-International. Det är bara de som har muskler nog att delta i spelet och man får ju bara hoppas att det går att rensa bort sådana som placerar vinsten i skatteparadis.
Myndigheterna säger att de ska bli bättre på upphandling och när de blivit det är allt i sin ordning. Jag är inte säker på det. Jag tror att idén om upphandling i många fall är orimlig. Det finns kvaliteter som inte kan beställas, som inte kan formuleras på papper eller mätas i siffror. De uppstår ur sociologiska processer som är långvariga och inbegriper mänskliga kvaliteter som föder en kreativ dynamik på ett individuellt och kollektivt plan. De kan bara uppstå i ett arbetskollektiv som är välfungerande och motiverat – besjälat rent av. I upphandlingen spjälks helheter upp i olika beståndsdelar som lever sina liv i avskildhet, isolerade från omsorgen om helheten.
Jag associerar till skolfrågan i Helsingfors och till den del av diskussionen som berört den unika helheten kring Lönkans skolhus och Musik- och Kulturskolan Sandels. Jag studerade själv vid Sibelius-Akademin då behovet av en musikskola med svenska som undervisningsspråk i Helsingfors blev akut. I Esbo fanns redan en, på finskt håll växte skolorna upp som svampar ur jorden. Jag vill minnas att initiativet ursprungligen togs av Harald Andersén och Egil Cederlöf, att Föreningen Brage, med finansiellt stöd från stiftelsen Pro Juventute Nostra åtog sig att grunda en avdelning inom ramen för sin verksamhet som blev Brages Musikskola år 1981. Det gällde att bygga upp en undervisning som kvalificerade skolan för statligt understöd. Dit nådde man åtta år senare trots att permanenta undervisningsutrymmen saknades och den fast anställda personalen i stort sett var obefintlig. En sådan kraftansträngning kan inte beställas. Småningom etablerades verksamheten i Lönkans skolhus, samarbetet med musikklasserna i Minerva och Lönkan växte organiskt fram. Atmosfären i det humanekologiska gymnasiet i samma kollektiv, med rötter i anrika Zillens pedagogiska traditioner, stärkte den unika karaktären i detta kampus och som kronan på verket – som ett slags bevis på att det omöjliga är möjligt – lyckades skolan kämpa sig till ett nytt hus, ett av stadens vackraste, ritat av ingen mindre än Juhani Leiviskä. Det är en osannolik skara kreativa individer som i ett intrikat (sociologiskt) samspel lyckats bygga upp något som går lätt att brutalt slå sönder. Aningslöst som en murbräcka mot ett jugendhus. Man anar en blind fläck som skymmer kärnan i det som är av värde i verksamheten: det djupast mänskliga som inte bara är motiverande och som gör studier värda mödan, utan som är själva meningen med dem.
Mekanismerna bakom idén om utlokalisering behäftas av en liknande (fart) blindhet. Utlokalisering motiveras främst med ekonomiska argument. Det som står på spel är kvalitet. Inte bara kvalitet i förhållande till resultatet utan också till arbetsmiljön. Att inte få göra sitt arbete så bra man kan skapar etisk stress. Den i sin tur är bästa grogrund för depressioner som i sin tur skapar spänningar i hemmen. I slutändan förlorar samhällsekonomin ofantliga summor på att undergräva mänskligt välbefinnande och underminera kreativiteten hos individen. Att hårdra ekonomiskt kalkylerande på bekostad av sociologiska strukturer är helt enkelt usel ekonomi.
Caterina Stenius
är kulturredaktör