Helene Schjerfbeck fick aldrig under sin livstid den internationella uppskattning hon förtjänade. Nu uppmärksammas hon stort i Stockholm.
År 2006 hade Helene Schjerfbeck sitt verkligt stora internationella genombrott som för gott placerade henne i konstnärernas Panteon –utställningen i Haag besöktes av 350 000 personer. Den nu pågående utställningen på Prins Eugens Valdemarsudde i Stockholm blev snabbt en succé och kommer i popularitet att kunna mäta sig med Peredvisjniki- eller Picassoutställningen på Nationalmuseum.
Det är en känd/okänd konstnär som visas upp. Känd därför att alla har sett de berömda självporträtten. De är lika reproducerade som Monets näckrosor eller Manets Frukost i det gröna. Nu visas den andra Schjerfbeck upp, Schjerfbeck bortom självporträtten – ett konstnärskap som var oändligt mycket mer än självporträtten.
Självporträtten har gett henne berömmelse och låst in henne. Låst in henne i en evig konvalescenstillvaro med skadad höft. En skygg kvinna som aldrig träffade någon utom någon nära släkting och sin mor och som framlevde sina dagar i avskildhet i Hyvinge.
Det är bara delvis sant. Schjerfbeck kom att leva i avskildhet medan hon målade sina självporträtt och arbetade med motiven i 60 år. Man kan se motivens förvandlingar inte som en utveckling utan som olika sätt att måla och skildra motivet.
På något sätt har bilden av en höftskadad finlandssvenska som levde isolerad och som fördrev tiden med att måla etsats sig fast i det allmänna medvetandet. Ute i Europa är en annan Schjerfbeck redan ett stort internationellt namn. Där skulle man aldrig komma på tanken att presentera henne så anonymt som Nationalmuseum gjorde 1981 då hon var en av sju i utställningen Seistemän suomalaista taiteilijaa.
Frågan är hur de fantastiska självporträtten kom att dölja hennes storhet och bidra till bilden av den försynta, försagda kvinna som levde isolerad högt uppe i Norden.
Avantgardist
På Valdermarsudde kan vi nu se en sammantagen bild och ett konstnärskap som redan i Sårad krigare så tidigt som 1880 har nått sin mognad, redan innan Paristiden. Hon strävar vid den här tiden målmedvetet efter att få ett stipendium från S:t Petersburg för att studera i Paris. Och det är en medveten, om än blyg, ung kvinna som intar världens huvudstad 1880.
Här kommer hon under ett decennium inte bara att umgås med den finländska och nordiska konstnärseliten utan även träffa författare och poeter som lockades hit: Ibsen, Anders Zorn, Albert Edelfelt, Björnstierna Björnson och August Strindberg för att bara nämna några namn.
Schjerfbecks iakttagelser från denna tid har en fräschör och oskuld och hon bryr sig inte om vad andra kan tycka. Hon besöker bl.a. Opera Comique och lovar sig att det är sista gången men kan med direkthet och fullständig självständighet beskriva de grå nyanserna i ett morgondisigt Paris. Hon reser till Bretagne och målar Byktork och Bror matar syster.
Här kommer även Dörren till, som i all sin litenhet blir monumental genom hennes sätt att uttrycka den. Och hon når denna monumentalitet genom sitt sätt att måla. Hon är inte med sin tid; hon är alltid steget före. Hon sneglar aldrig på någon och skulle aldrig komma göra det. Som en kritiker har beskrivit henne: Hon kunde ta något så enkelt som en vattenpöl och göra något fantastiskt av den. Hon om någon är avantgardistisk.
Också något så vardagligt som tvätt som hänger på tork kan man skåda i den fantastiska Byktork som ses och beundras just nu på Valdemarsudde. Om detta konstverk skriver C G Estlander, en arrogant och föraktfull recensent, att ”sådan byk skall man hålla hemma” vilket inte stärkte självkänslan hos Helene Schjerfbeck – det fick henne att i stället ställa undan tavlorna.
I männens skugga
Efter Bretagne kom Schjerfbeck att tillbringa en tid i S:t Ives i Cornwall. Här tillkommer en rad tavlor, bl.a. den berömda bilden av barnet i korgstolen kallad Konvalescenten – den busiga lilla flickan som i stället för att vara i skolan satt modell för Schjerfbeck. Denna fantastiska bild har ibland misstagits för ett självporträtt; att ett fotografi av henne själv skulle vara motivet, men sanningen är att den lilla flickan från S:t Ives faktiskt var så busig att lärarna i skolan mer än gärna lät henne sitta modell för miss Schjerfbeck.
Efter Cornwall åkte hon tillbaka till Paris där hon för just denna målning vann en guldmedalj i samband med hundraårsminnet av franska revolutionen.
Men det räckte inte: det monumentala ”gubbväldet” i Paris kombinerat med att hon återvände till avkroken i norra Europa och inte hade möjlighet att ställa ut är bakgrunden till att det internationella genombrottet aldrig skedde på allvar. Det faktum att hon var kvinna är naturligtvis avgörande för hennes fortsatta öde.
Skildringen av den ”frigjorda” konstnärsgruppen i Paris är delvis falsk. Det var i mångt och mycket männens värld, och det var männen som tog för sig. Ett mycket bra exempel är Albert Edelfeldts porträtt av Pasteur mitt uppe i sina rabiesexperiment. Pasteur blev så tagen av porträttet att han fick Edelfelt att lova att skänka honom porträttet. Problemet var att franska staten blev överförtjust i tavlan och absolut ville ha den. Pasteur gick med på att skiljas från tavlan om han fick en kopia. Detta löste Edelfelt genom att låta ”fröken Scherfbeck” hjälpa honom med kopian. Till slut fick ”fröken” göra det mesta av jobbet och verket har hennes signatur – eller det saknar signatur – ty det är inte signerat alls, vilket Albert Edelfelt alltid gjorde mycket tydligt.
Eleven överträffar mästaren. Snarare kunde man fråga: vem var egentligen mästaren?
Utställningen Helene Schjerfbeck visas på Prins Eugens Valdemarsudde i Stockholm till den 24.2.2014.
