Etikettarkiv: Helene Schjerfbeck

Det korrekta filmspråket

Alfred Backa
Alfred Backa.
Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare

Porträttens mästare

”Jag vet ej hur modärn ser ut”, skrev Helene Schjerfbeck i ett brev år 1921. Nu hyllas den enastående konstnären med en stor utställning i Ekenäs.

Sommarens fängslande utställning Helene Schjerfbeck i Ekenäs på Västra Nylands landskapsmuseum är en magnifik samling målningar, teckningar och grafik som anknyter till staden med omnejd, till dess människor och miljöer. I samlingen ingår verk som aldrig tidigare visats i offentligheten. Utställningen är gjord i samarbete med Konstmuseet Ateneum, Moderna museet i Stockholm och privata samlingar.

Helene Schjerfbeck (1862–1946) är idag en av de mest ansedda konstnärerna, men hade endast sporadisk framgång under sin livstid. Ofta blev hon skarpt kritiserad. Genombrottet kom i Sverige när hon redan fyllt sjuttiofem. Den svenska kritikern Gotthard Johansson beskriver hennes utställning 1937 i Stockholm som en av de starkaste upplevelser han erfarit under ett trettioårigt kritikerliv. Han förutspår att hennes dukar en dag kommer att betraktas som dyrbarheter.

Helene Schjerfbeck var en brådmogen tecknare. Delvis av misstag blev hon antagen som elev i Finska Konstföreningens ritskola endast elva år gammal, eftersom juryn inte kände till hennes ålder.

En liten unik skissbok är uppslagen. Man ser studien av en hand, kanske hennes egen. Ett digitalt bildgalleri avslöjar de övriga skisserna. Tillsammans med teckningen från Sjundby gård, ett motiv som hon återkommer till otaliga gånger, visar de en ovanlig begåvning. Schjerfbeck är 13 år.

Vid 18 är hon fullfjädrad konstnär och erhåller senatens resestipendium till i Paris. Smed vid milan och Mormor från 1882 är målade i studietidens naturalistiska stil under en sommarvistelse hos släktingarna på Sjundby gård. Redan några år senare är penseldragen djärvare, motiven förenklas och formerna upplöses. I Raseborgs å, Midsommarnatt och Höstackar slår den nordiska naturlyriken ut i blom.

Personstudier

Många av konstnärinnans modernistiska pärlor finns med på utställningen. Modellerna är ofta släktingar eller människor vars utseende fängslar henne. Hon söker personligheter med utmärkande karaktärsdrag.

I Seglaren avbildas den unga Einar Reuter som kommit in i hennes liv några år tidigare. Han beundrar hennes konst och blir en trogen vän livet ut. Breven till honom och till konstnärsväninnorna från utlandsåren ger en djup inblick i Schjerfbecks tankar om konst och den skapande processen. För henne är breven fönstret till yttervärlden och den europeiska konstens strömningar.

1919 skriver hon till Reuter: ”Om man i ungdomen kommit till en Matisse hur skulle det nu se ut? Någon hade kanske satt sin prägel på en alltför starkt – och man hade lättare funnit en modärn teknik. Det hade varit lättare – men inte bättre – nej det är bäst att gå ensam.”

Arbetet med det vackra verket Kaliforniskan är väl dokumenterat. ”Man tänker i färg, arbetar ut, ändrar många gånger tonen, ytorna … Derjemte sjunga många målare halvhögt och det är en rytm, alltid densamma, som jag upprepar tyst, eller någon strof av ett poem”, skriver Schjerfbeck till Reuter 1919. Ulla Baarman, en småkusin född i San Fransico, är modell för tavlan. Rytmen, melodin som nämns i brevet kan följas i de ljusa, vibrerande penseldragen.

Höftskadan, sviktande hälsa och dålig ekonomi gör att Schjerfbeck isolerar sig. Samtidigt lider hon av att inte bli förstådd. ”Betyder konstnärens utveckling ingenting”, frågar hon i ett brev till Maria Wiik 1914 och 1919 skriver hon till Reuter: ”Vad du har rätt om museimän, kritiker, de döda allt eget, vackert som höjer sig, de taga den färdiga framgången. De små fattiga som bara måla och kämpa få dö, om de ej älska arbetet, då leva de, kanske kort, men för alltid ….”

Nytolkningar

Konsthandlaren Gösta Stenman upptäcker tidigt Schjerfbecks originalitet. 1913 kontaktar han henne, köper tavlor och tillsammans med Reuter ordnar han hennes första separatutställning i Helsingfors 1917.

Stenman är både välgöraren som tryggar utkomsten och den som pressar henne att leverera nya arbeten. 1927 uppmanar han henne att göra nytolkningar av gamla motiv och ber ständigt om nya självporträtt. De kommer att bli ett unikt konstnärligt arv. Det känsliga självporträttet målat till succéutställningen på Stenmans Salong 1937 ägs av Moderna Museet i Stockholm.

Helene Schjerfbeck arbetar långsamt och envetet. Hon lägger på färger, stryker ut, skrapar fram ljusa partier för att med några välberäknade penseldrag förhöja ljusets fall.

”Det sägs ibland att jag är modärn, jag vet ej hur modärn ser ut, bara att det ena arbetet är en vidareutveckling av det andra, av en erfarenhet vunnen genom det” , skriver hon till Helena Westermarck 1916.

Ett av Schjerfbecks vackraste porträtt är det hon gjort av hyresvärden Emil Bäckman. En tystlåten man med förfinade drag och inåtvänd blick utstrålar lugn. Det ligger något högtidligt över mannen målad i profil i sparsamma brun-ockra-jordfärger. Ljuset framhäver näsans linje och det halvslutna ögonlocket.

Schjerfbeck målar flera barn i Ekenäs, men det är de fullvuxna modellerna som ger henne mest. I sin strävan att fånga människans innersta väsen har hon gjort många dåtida Ekenäsbor odödliga. Vi möter Flickan från skären, Hjördis i vit blus och med basker, Damen i lila och den älskade brorsonen Måns. De blickar ostörda ur tidlösheten. Helene Schjerfbeck har präglat Ekenäs bestående.


Helene Schjerfbeck i Ekenäs. Västra Nylands landskapsmuseum, till 27.9.2009.

Angela Oker-Blom