Konstkollen – En måleribukett

av Pontus Kyander

Pontus Kyander recenserar utställningar av Helene Scherfbeck, Lasse Juuti, Sonja Löfgren och samutställningar på Galerie Forsbom och Helsinki Contemporary.

Resorna ledde till mig själv – Helene Schjerfbeck. Ateneum, Helsingfors till 26.1 2020

Helene Schjerfbeck (1862-1946) håller nästan hela vägen för Finlands måttlösa kärlek. Men bara nästan. På Ateneums retrospektiv är det ett särskilt skede som fångar mitt intresse, ett slags övergång från de anekdotiska, idealiserande och av ”Düsseldorfmåleriet” präglade tidiga verken och innan hennes teckning reducerats till enkla arabeskartade linjer och tunna, återhållna färgskikt. Landskapen under skedet då konstnären sökt sig till England och Frankrike är små och oansenliga i format, men hänförande i sitt betraktande av platser tömda på annan mänsklig närvaro än konstnärens (den som är nyfiken på sammanhang ombes att kika på dansken J T Lundbyes små naturbetraktelser från förra hälften av 1800-talet). 

Porträtten, särskilt de sena självporträtten, brukar lyftas fram som ett slags grande finale i konstnärskapet. Det är även dessa som exponerats hårdast efter Schjerfbecks postuma internationella genombrott på 1990-talet. Efter att intensivt ha utsatts för självporträtten i snart trettio år i och utanför Finland kan jag inte undgå en viss matthet. Men det är sant: Schjerfbecks resa in i sig själv, in i ålderdomen är fascinerande. Däremot framgår svagheterna när alla dessa andra porträtt lyfts fram, många av dem säkert inte avsedda att ställas ut. Där framstår Schjerfbeck emellanåt mer som en illustratör eller modetecknare, de förlitar sig – som skisser gärna gör – på ett manér men är ofta tomma på psykologi och gestaltning. 

Schjerfbeck må te sig som ett isolerat unikum i Finland, men vill man se henne i ett aningen större sammanhang lönar det sig att se västerut, till konstnärer som Ivar Arosenius, Nils Dardel och Einar Jolin – hon levde som bekant mot slutet av sitt liv i Sverige där hon också dog. 

Lars-Gunnar Nordström / Juri Markkula: RGB Ground / Johannes Hägglund: Teaser. Galerie Forsblom, Helsingfors till 22.12 

”Nubben” Nordström hör till Finlands lätt räknade betydande konkretister och gör sällskap med den äldre pionjären Birger Carlstedt som visas på Amos Rex (se en separat recension i Ny Tid). Båda ter sig isolerade i ett finländskt sammanhang, men blir begripliga om man tittar mot Sverige, Danmark och den övriga kontinenten. Nordströms strängt kontrollerade och geometriskt präglade måleri vore värd en längre betraktelse, men samtidigt är han så välkänd för Helsingforspubliken – så sent som förra månaden visade Kenetti ett urval av hans grafik, och EMMA producerade en stor retrospektiv 2015. Det får räcka att påpeka att Galerie Forsblom visar en sparsmakad helhet av verk som ger rummen en fint dansande rytm. 

Större överraskningsvärde har sverigefinske Juri Markkulas utställning RGB Ground. Dessa reliefartade monokroma målningar lyser intensivt från väggarna i rött, grönt och blått – den additiva färgblandningens tre grundfärger, bekant från TV-apparater och äldre videoprojektorer. De skulpturala ytorna återger växtformer, och jag frestas associera till det konceptuella måleriets pionjärer som Yves Klein och Piero Manzoni. Men Markkulas metodik är helt hämtad från vår tid och dess nya tekniker. Han samlar material – främst växtdelar – som samlas i grunda lådor och låter scanna dessa tredimensionellt. Därefter skärs maskinellt formerna ut ur ett plastmaterial; det påminner om en 3D-printers arbete. Ytorna spraymålas i två färgtoner som förstärker ett illusoriskt och dramatiskt djup i bilderna. Resultatet är knivskarpt och balanserar verken mellan abstraktion och det organiskt föreställande. Elegant, nästan för elegant, men precisionen för med sig ett”posthumant” drag. Detta är konst som datorer kunde framställa långt efter att mänskligheten upphört. Den tanken är för mig märkligt uppiggande.

Galerie Forsblom etablering av en filial i Stockholm betalar sig genom ett större fokus på konst från grannlandet. Johannes Hägglund är ännu mastersstudent på Konstakademien i Stockholm. Hans lek med ornamentala former i skarpt kontrasterande färger – inte olikt en textil tradition – är effektiv och hoppingivande. I utställningen Teaser möts text och mönster i energiska krascher. Meningsfulla paralleller finns i den tyska Leipzigskolan (särskilt Christoph Ruckhäberle) och dansken Tal R. Hägglund hävdar sig också i ett sådant sammanhang. 

Lasse Juuti: Queue. HAM Helsingfors konstmuseum till 12.1 2020

Lasse Juutis utställning Queue är en källa till glädje i decembermörkret. Med stora och självmedvetna gester tar han sina två gallerirum på HAM i anspråk. I förstone ser allt nästan för enkelt ut: På en vägg någonting i brunt som närmast ser ut som en två meter hög hundskit, intill fyller lika höga figurer en långvägg, de tycks närmast trampa varandra på hälarna. Man behöver inte ens gå nära för att se att det är bra måleri. På golvet ligger vad som liknar två jättelika sandaler – som om Gulliver lämnat Lilliputarnas land barfota – fyllda med bland annat färgglada bollar. I nästa rum två generösa äppelaktiga röda former och två cirkelrunda bilder, expressivt bemålade och i samma monumentala skala som allt annat. Utställningen präglas utöver lekfull humor av en stor dos målerisk förmåga och lika mycket känsla för rum och skala. Läs utställningstexten på hemsidan – Juuti är också ordkonstnär! Dix points, för att nu tala franska, för Juutis Queue.

Hidden Matter: Mikko Hintz & Inga Meldere. Helsinki Contemporary till 22.12

Det finns utställningar där delarna stöttar varandra till en större helhet, medan andra gör motsatsen och reducerar delarna genom kontrasten. Till de senare hör Mikko Hintz och Inga Melderes utställning Hidden Matter på Helsinki Contemporary. Dels ser jag inget som helst samband mellan de två konstnärernas utställningsdelar trots den gemensamma titeln, dels haltar utställningen som helhet. Inga Meldere undersöker enligt utställningsinformationen konstnären Henri Matisses relation till modellen och livskamraten Lydia Delectorskaya. Det handlar om ”omvårdnadens konkreta metoder, styrkeförhållandena i de konkreta vårdhandlingarna samt de redskap vi har för omvårdnad”. Jag kämpar men glider ohjälpligt – som på en glatt strandhäll om sommaren – av de smarta och dekorativa målningarna på dukar med förtryckta motiv. Betydligt lättare har jag för Mikko Hintz abstrakta målningar i rummet intill. Hintz målar på utsågade plattor i former inspirerade av surfbrädor och annat. Målningarna prövar den geometriska abstraktionens många möjligheter, det är en återhållet lekfull handfull målningar, men utställningshelheten med de två konstnärerna skaver.

Sonja Löfgren: En resandes träd. Galleria Katariina Studio, Helsingfors till 29.12

Från grenarna hänger bladverk och mossa, grönt och frodigt, barren på tallarna spretar i yviga sjok, vatten tycks rinna lodrätt och stänka i en ny riktning när det stöter på en liten kant i muren. Ibland öppnas hela landskap, sydda, tråcklade, applicerade med tyg och tråd. Sonja Löfgren i utställningen ”En resandes träd” skildrar stygn för stygn små stycken av natur – kanske bara krukväxten i fönstersmygen – eller försvinner ut mot det halvt abstrakta. Jag måste erkänna min personliga motvilja mot konsthantverk som villar sig bort i ”konst”, men här finns ingenting av sådan förvirring. Löfgrens textila arbeten har rört sig ett långt stycke framåt sedan sist jag såg dem. De nya verken är nyansrika, prövande och experimenterande. Hennes arbeten hör hemma i en del av samtidskonsten som uttrycker sig i broderi på textil. Nyss såg vi Britta Marakatt-Labbas skildringar av samisk verklighet och identitet på Kohta, den en gång Turnerprisnominerade holländaren Michael Raedeker arbetar i större skala och även mer utbroderade (!) motiv, och egyptisk-amerikanska Ghada Amer med sina undersökningar av sexualitet och makt på ofta stora dukar är ytterligare en beröringspunkt. Mest av allt fångas jag av den lätta, poetiska ton som Löfgren fångar.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.