Det korrekta filmspråket

Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare