En västerländsk åskådare i censurens Kina

av Janne Wass

Amerikanen Stephen Maing följde i fyra års tid två samhällskritiska bloggare i Kina. Filmen High Tech Low Life beskriver deras liv.

Det är mörkaste december och det första ordentliga snöovädret har täckt Helsingfors i en tjock vintrig matta. Inne i värmen på den anrika filmkrogen Corona sitter filmfestivalen Lens Politicas pressansvariga och tittar nervöst på klockan. Den amerikanska dokumentärfilmaren Stephen Maing är försenad.

– Men det är ju så nära hotellet att han inte kan tappa bort sig.

Jag smuttar på mitt kaffe och ser genom fönstret en ung man med asiatiska drag pulsa förbi.

– Hej, är inte det där Stephen?

Den pressansvariga tjejen rusar upp och ut genom dörren och återvänder strax med en glad regissör som hälsar artigt före vi slinker ut genom en sidodörr och in på Aki Kaurismäkis ännu stängda Bar Moskva för att få göra intervjun i fred.

Bar Moskva med sin sovjetnostalgiska stämning känns som en passande plats för att intervjua en filmmakare som i fyra års tid följt med två personer som på sitt eget sätt gör uppror mot det kommunistiska Kina. Maings prisbelönta film High Tech Low Life har Finlandspremiär på filmfestivalen.

– Filmen har totalt förändrat hur jag ser på mitt liv. Jag blev väldigt tagen av Zola och Tiger Temple och framför allt av deras arbete.

 

Motpoler

Zola och Tiger Temple är pseudonymerna för två av Kinas främsta samhällsbloggare eller medborgarjournalister. Zola är en ung man som stigit fram som en superstjärna i det gigantiska landet efter sitt reportage om en familj som vägrade flytta då staten ville dra en motorväg över deras hus. Hans bilder på det halvrivna huset som sticker upp som en ö mitt i asfalthavet fann sin väg också till västerländska medier.

– Det var intressant att följa med båda två eftersom de till sättet är så fullständigt olika varandra. Zola gör allting med en ungdomlig energi och på ett sätt som framhäver hans eget stjärnskap. Tiger Temple är den raka motsatsen, en äldre lågmäld man, som väver in sin samhällskritik i historia och poesi.

Zola heter egentligen Zhou Zhuguang och har bloggat aktivt sedan 2004. Förutom den berömda historien om huset och motorvägen har han skrivit om lokala brott som myndigheterna försökt släta över, om mänskliga rättigheter, om Tibet och framför allt om censuren. Ofta gäller det att vara på plats där saker och ting händer innan myndigheterna hinner städa undan bevismaterialet. I filmen medger Zola själv att t-tröjorna och banderollerna med hans plyte är en av hans drivkrafter – han hör till den berömmelsehungriga 80-talsgenerationen.

Men berömmelsen är också en sköld mot myndigheternas brutalitet. År 2008 arresterades Zola mitt i natten, men myndigheterna vågade inte fängsla honom utan satte honom bara i husarrest. I dag bor han i Taiwan.

 

Katt och råtta

Zhang Shihe, som i dag närmar sig 60, har tagit sin pseudonym från Tigertemplet, den stadsdel i Peking där han bott största delen av sitt liv. Hans bana som medborgarjournalist inleddes då han bevittnade ett mord och postade bilder från brottsplatsen på internet. Sedan dess har han stigit fram som en sorts fadersfigur och mentor inom den kinesiska medborgarbloggosfären. Också han har fått nattliga besök av kinesisk polis och har tvingats flytta för att få arbeta i fred. Hans kommentar om titeln medborgarjournalist ger en inblick i hur den intrikata katt-och-råtta-leken med det internetskeptiska statsmaskineriet fungerar.

– Jag är en vanlig medborgare och jag får rapportera om vad jag ser, inte sant? Om jag börjar kalla mig för medborgarjournalist, så kommer de att stifta lagar mot det.

Liksom Zola vet Tiger Temple att det inte är svårt att stänga deras bloggar och sätta dem bakom galler om de bryter mot reglerna, vilket är svårt att undvika i ett land där de inofficiella reglerna ofta är viktigare än de officiella. Stephen Maing förklarar:

– Det är oerhört viktigt att komma ihåg att lagarna i slutändan inte spelar någon större roll i Kina. För Zola och Tiger Temple gäller det att röra sig i utkanterna av det tillåtna. Myndigheterna vet vad de sysslar med och de vet att myndigheterna övervakar dem.

Maing beskriver ett scenario där bloggarna ständigt petar på den tunna hinnan som ur myndigheternas perspektiv skiljer åt irriterande och allvarliga förseelser. Om det blir ett litet hål någonstans håller bloggarna sig borta därifrån i framtiden. Myndigheterna ger dem en smäll på fingrarna och kollar sedan noggrant att de inte påtar i hålet i framtiden. Gränsen är dragen och båda parter har fått en lite större förståelse för vilket outtalat utrymme som finns.

 

Kom nära

Maing började sin bana som fiktionsfilmare men upptäckte snart att det var lättare att få finansiering för dokumentärfilm. Han har rötter i Korea men är bosatt i New York. I en intervju har han hävdat att han inte är någon expert på Kina.

– Har jag det? Haha! Men visst, det är sant. I västerländska medier finns det en tendens att alltid rapportera om det som händer i Kina utgående från politiken. Jag ville veta mer om personerna bakom bloggarna och deras liv och drivkraft. Det mest givande med filmprocessen var att bli inbjuden till de två huvudpersonernas liv och få ta del av deras vardag, fast de visste att de kunde hamna i trubbel på grund av filmen.

Maing berättar att han blev speciellt tagen av Tiger Temple.

– Jag fann en oerhörd respekt för honom – att få sitta vid en brasa och höra honom berätta historier om sitt liv. Det är ovanligt att man kommer en annan människa så nära. Hela hans kunskap om Kinas historia, konst och kultur är så imponerande.

Tiger Temple är ett barn av Maos kulturrevolution och har själv inte haft möjlighet till utbildning – allt han vet har han lärt sig själv. Enligt Maing är han förbittrad över hur en svart säck av propaganda och indoktrinering kunde dras över en hel generation. Och han är fast besluten att inte låta det hända igen.

Trots att Kinas myndigheter ständigt försöker strypa den kritiska rörelse som uppstått på internet, finns det en växande kinesisk bloggosfär, där personer som Zola och Tiger Temple hör till den elit som utbildar en ny generation av medborgaraktivister. Även om de inte kan förändra lagarna är det faktum att rörelsen existerar en del av demokratiseringsprocessen i landet.

– Det är kanske inte den form av demokrati vi är vana vid i väst. Men man måste också komma ihåg att Kina inte är väst, och vem är vi att säga att vårt system är det rätta för dem? Det som är säkert är att rörelsen ständigt växer, det är bara att se hur explosionsartat antalet personer med internetuppkoppling ökat i Kina.

 

Janne Wass


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.